Igår vart gumman 1 år, herregud! 1 helt år... 

Detta vart skrivet om när Tindra föddes! Det va min absolut värsta och bästa dag!

" kan ju berätta lite om dagen när Prinsessan kom, för den som är intresserad..
Som sagt så gjorde jag ju kejsarsnitt, och kvällen innan trodde jag ju att man skulle vara jätte nervös och inte kunna sova.. men det va tvärtom, men man förstog nog inte riktigt vad som skulle hända, kändes bara som vilken kväll som hellst...
Vaknade till vid halv 5 tiden på morron, då va jag nervös.. kunde inte somna om, men vi skulle ju vara på sjukhuset kl 7. så det va ju ingen större katastrof att vakna så tidigt, så jag låg och tittade på älskling som sov så sött, sen kl 6 ringde klockan.. nu va det nära... men jag drog ut på tiden, vill einte åka.. så strax efter 7 åkte vi hemifrån, då kom tårarna.. jag ville inte, jag va så rädd och nervös.. kom in på förlossning vid kvart över, fick ställa mej i duschen och tvätta mej med nån speciell tvål, drog även ut på tiden väldigt mycke där med.. jag ville verkligen inte, grät hela tiden.. som ett otröstligt litet barn.. sköterskorna och älskling va så snälla mot mej hela tiden..
fick komma in i ett förlossings rum efter min långa utdragna dusch, i väntan på att rullas in på operationen.. dom gjorde i ordning mej för operationen.. så det va klart, för dom visste inte när jag skulle få komma in..
vi väntade och väntade, och varje gång barmorskan eller nån av sköterskorna kom in, så högg det till i en.. skulle vi få komma in nu? jag ville inte, men samtidigt ville jag att allt skulle vara över, ville inte ligga där och va rädd, nervös, spänd och gråta..
Vid 10- tiden kom dom och sa att vi skulle få komma in på operationen.. just då kände jag ingenting, va helt tom låg bara där i sängen och stirrade i taket från förlossingen till operationen, när vi kom in i operations rummet, gick det upp för mej att nu är det dags, då kom tårarna igen och rädslar vart ännu större och mådde illa av nervositeten.. Älskling satt vid min sida hela tiden, så det kändes skönt iaf.. Sen va det dags för sprutan, sprutan som skulle göra att jag inte kände någonting.. Narkosläkaren sa; "Alla nålar sticks, men den känns inte mer än den du fått i handen" Bra tänkte jag, det här klarar jag... fick lägga mej på sidan så att han kunde sticka mej i ryggen.. och JÄVLAR vad ont det gjorde, automatiskt vart det så att jag kröp i hop och började hyperventilera, sköterskan fick säga åt mej hur jag skulle andas med syrgasen, och när jag väl hade börjat andas normalt, kändes det inte så mycke tyckte jag, men då kom nästa, när det börjades sprida sej, vart en konstig tung känsla, som gick från ryggen och ner mot fötterna, kände verkligen hur det spred sej i kroppen.. vips, så hade man ingen känsel från brösten och neråt.. för att inte gripas av panik, fick jag försöka tänka på nåt annat, för det gick verkligen inte att röra på sej.. det va riktigt äckligt...
Dom testade om jag kände nåt, och det gjorde jag ju inte.. eller jag kände beröring, men ingen smärta eller nåt annat...
Så dom satte igång, kände hur dom bökade omkring... efter en stund sa en av sköterskorna att snart kommer det slurpla till, då suger dom ut fostervattnet... "SLUUUUUURP!" lät det, och då förstog jag att nu va det nära att pyret skulle komma ut.. så då började jag gråta ännu mer.. Men hon ville inte ut, och hon låg ju även med stjärten neråt, och när dom skulle ta ut henne så kurade hon i hop sej, hon ville inte komma ut! hon ville vara kvar inne i värmen och mörkret.. sen kom hon ut, barnmorksan och Jonas rusade in i ett annat rum.. där dom klippte navelsträngen och gjorde ren henne, men barnmorksan fick även ge henne syrgas, för hon andades inte, för att det tog så lång tid för henne att komma ut.. och där låg jag på operationsbordet och visste ingenting..
Och plötsligt så hörde jag en bebis skrika, en av sköterskorna sa att, ähh, jag kommer inte ihåg.. jag började gråta ännu mer iaf.. sen så sa hon iaf, att nu är det nån som kommer och vill hälsa på dej.. så satte sej Jonas brevid mej, med VÅRAN bebis i famnen.. och sa att det vart en liten flicka, en liten Tindra som jag ville ha.. jag trodde inte att det va möjligt, men jag började gråta ännu mer, och jag grät och grät.. men nu grät jag av lycka! Har aldrig förstått mej på dom som gråter av lycka, gråter det gör man när man har ont och liknade saker, inte gråter man av lycke heller! Men nu vet jag´att det är fullt möjligt...
och jag visste inte att jag kunde gråta så mycke under en och samma dag..
så medans dom sydde ihop mej, så låg jag där och beundrade våran lilla skapelse, och grät (såklart)..

16/8 -06 kl. 10.52 kom våran älskade Tindra!  "

-----------


 [Från tidningen...]

Guuud vad Tindra myste igår, när hon fick absolut allas uppmärksamhet =)
Hon fick sååå otroligt mycket fint! Och Carolina knäppte närmare 100 kort igår :p



Nää, nu ska jag ta och äta lite...



Tjingeling!