Hjärnblödning
Jag kommer få en hjärnblödning snart, tror jag.
Det är såå mycket i huvudet som jag tänker på och oroar mig över.
Jag får ångest och panik. Det riktigt kryper i kroppen på mig.
Jag oroar mig över att jag inte ska komma in på skolan,
eller att dom helt enkelt har slarvat bort min ansökan så den inte ens är med.
Pengar är ett dagligt orosmoment, att jag ska få dagarna att gå ihop. och specillet OM jag nu ska börja plugga och leva på CSN. (Hur söker man förövrigt CSN?) Tydligen så blir det hyreshöjning i årsskiftet, IGEN!
Jag måste hitta en ny lägenhet, fast jag inte vill, och eftersom jag har en liten uppförsbacke så är inte det, det lättaste.
Jag får panik över att jag inte har nån bil, jag bara väntar på att mamma ska säga att dom ska ha tillbaka bilen, speciellt nu när Ulf är hemma ifrån Norge. Jag har verkligen inte under några som hellst omständigheter råd att köpa och äga en bil.
Och det är så mycket små saker som jag oroar mig alldeles för mycket över.
Det som gör mig så matt på allt det där, det är att det går inte en endaste dag utan att det är nån som ska vara på mig om min kropp. Jag blir såå less. Jag undviker folk medvetet för att jag orkar inte lyssna, och pratar jag med nån då försöker jag prata fort om det jag vill och sen avsluta. Jag blir nervös när jag ska träffa folk (alla), utifall nån skulle säga nåt. Och skulle det komma upp nåt om min kropp, då blir jag oftast otrevlig. Eller så flinar jag och säger Ja och amen, utan att ha lyssnat ett skit egentligen. Och jag vill inte det. Jag vill inte isolera mig från omvärlden för att jag inte orkar lyssna. Jag tar endå inte till mig nåt. Jag kanske lyssnar, men det kommer in i ena örat och ut genom det andra.
Jag har inget problem. Och jag har inget att söka hjälp för.
Det enda är att det blir mer o mer folk på "Undvikar listan"
Den som är svårast att undvika är givetvist Johan, men det är nog ofta därför vi bråkar. För att jag orkar inte lyssna på hans tjat om ett problem som inte finns.
Så snälla, jag ber, sluta va på mig, jag har tillräckligt nu!
Det är såå mycket i huvudet som jag tänker på och oroar mig över.
Jag får ångest och panik. Det riktigt kryper i kroppen på mig.
Jag oroar mig över att jag inte ska komma in på skolan,
eller att dom helt enkelt har slarvat bort min ansökan så den inte ens är med.
Pengar är ett dagligt orosmoment, att jag ska få dagarna att gå ihop. och specillet OM jag nu ska börja plugga och leva på CSN. (Hur söker man förövrigt CSN?) Tydligen så blir det hyreshöjning i årsskiftet, IGEN!
Jag måste hitta en ny lägenhet, fast jag inte vill, och eftersom jag har en liten uppförsbacke så är inte det, det lättaste.
Jag får panik över att jag inte har nån bil, jag bara väntar på att mamma ska säga att dom ska ha tillbaka bilen, speciellt nu när Ulf är hemma ifrån Norge. Jag har verkligen inte under några som hellst omständigheter råd att köpa och äga en bil.
Och det är så mycket små saker som jag oroar mig alldeles för mycket över.
Det som gör mig så matt på allt det där, det är att det går inte en endaste dag utan att det är nån som ska vara på mig om min kropp. Jag blir såå less. Jag undviker folk medvetet för att jag orkar inte lyssna, och pratar jag med nån då försöker jag prata fort om det jag vill och sen avsluta. Jag blir nervös när jag ska träffa folk (alla), utifall nån skulle säga nåt. Och skulle det komma upp nåt om min kropp, då blir jag oftast otrevlig. Eller så flinar jag och säger Ja och amen, utan att ha lyssnat ett skit egentligen. Och jag vill inte det. Jag vill inte isolera mig från omvärlden för att jag inte orkar lyssna. Jag tar endå inte till mig nåt. Jag kanske lyssnar, men det kommer in i ena örat och ut genom det andra.
Jag har inget problem. Och jag har inget att söka hjälp för.
Det enda är att det blir mer o mer folk på "Undvikar listan"
Den som är svårast att undvika är givetvist Johan, men det är nog ofta därför vi bråkar. För att jag orkar inte lyssna på hans tjat om ett problem som inte finns.
Så snälla, jag ber, sluta va på mig, jag har tillräckligt nu!
Kommentarer
Trackback
