Lipsill
Alla som känner mig vet att jag gråter inte i onödan.
Oftast när jag har gråtit har jag pressat fram det för att man "ska" gråta vid vissa tillfällen.
Dock när det här med han o henne hände va jag givetvist super ledsen,
och jag kunde börja gråta i tid och otid.
Men för att komma till poängen, igår kväll när jag la mig.
Så började jag gråta, jätte mycket.
Jag vet inte varför.. har inte den blekaste.
Jag vet inte om det va för att jag va ledsen eller glad.
Det bara kom som en flod.
Dock så tror jag att det kan bero på att,
jag känner mig sedd och hörd.
Dock är det inte hans förtjänst, verkligen inte.
Det är en helt främmande människa, en människa jag inte ens har ett ansikte på.
Även fast jag kanske bara berättade om 1% jag har inom mig,
så kändes det såå skönt. så fruktansvärt skönt, att kunna prata,
eller ja som i detta fall skriva, utan att få en massa skit tillbaka
utan att man ska behöva känna att man måste passa sig för vad man säger,
blir det fel ord, så brakar det.
Jag har aldrig haft behovet av att prata, eller visst har jag väl haft det,
men jag har inte kunnat, jag kan inte. Jag kan inte prata om mina känslor och vad jag känner.
Det tar liksom stopp. Men nu behöver jag verkligen prata, prata om det som hände.
Prata för att kunna gå vidare, prata för att kunna leva.
Jag behöver prata prata prata...
Som sagt tidigare, med han går det inte.
Det går verkligen inte, jag vet inte ens varför jag ödslar tid på en människa som inte engagerar sig ett dugg i mig, i vad jag känner, i oss. Enbart sig själv.
Det är han jag ska kunna prata med.
Oftast när jag har gråtit har jag pressat fram det för att man "ska" gråta vid vissa tillfällen.
Dock när det här med han o henne hände va jag givetvist super ledsen,
och jag kunde börja gråta i tid och otid.
Men för att komma till poängen, igår kväll när jag la mig.
Så började jag gråta, jätte mycket.
Jag vet inte varför.. har inte den blekaste.
Jag vet inte om det va för att jag va ledsen eller glad.
Det bara kom som en flod.
Dock så tror jag att det kan bero på att,
jag känner mig sedd och hörd.
Dock är det inte hans förtjänst, verkligen inte.
Det är en helt främmande människa, en människa jag inte ens har ett ansikte på.
Även fast jag kanske bara berättade om 1% jag har inom mig,
så kändes det såå skönt. så fruktansvärt skönt, att kunna prata,
eller ja som i detta fall skriva, utan att få en massa skit tillbaka
utan att man ska behöva känna att man måste passa sig för vad man säger,
blir det fel ord, så brakar det.
Jag har aldrig haft behovet av att prata, eller visst har jag väl haft det,
men jag har inte kunnat, jag kan inte. Jag kan inte prata om mina känslor och vad jag känner.
Det tar liksom stopp. Men nu behöver jag verkligen prata, prata om det som hände.
Prata för att kunna gå vidare, prata för att kunna leva.
Jag behöver prata prata prata...
Som sagt tidigare, med han går det inte.
Det går verkligen inte, jag vet inte ens varför jag ödslar tid på en människa som inte engagerar sig ett dugg i mig, i vad jag känner, i oss. Enbart sig själv.
Det är han jag ska kunna prata med.
Kommentarer
Trackback
