Hemma

Usch vilken ångest jag får av att vara hemma.
Allt kommer upp i huvudet.
Hemma hos mamma, lever man som i en bubbla.
Man har nån hela tiden, man är aldrig själv.

När jag började komma in mot Sundsvall
kom ångesten, magontet, värken i själen,
spy känslorna, skakningarna i kroppen. Ja allt!
Ju närmare hem jag kom, ju värre blev det.
Och nu sitter jag här, Tindra sover och jag är helt ensam.
Ensammast i hela världen med mina tankar, bilder i huvudet
och alla sms ifrån henne till kräket som sitter fast etsade.

Jag som tänkte försöka sova utan propavanet inatt,
vågar inte ta det eftersom vi ska upp tidigt i morgon.
Så jag hoppas för allt i världen att jag lyckas slå bort allt i huvudet,
så att jag kan somna.
Håll tummar och tår för mig! 

Nu ska jag ta på mig iPoden och noppa ögonbrynen,
va ett tag sen och jag behöver ha nåt att göra innan jag bryter ihop.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0