Fet o Ledsen
Usch, en ledsamhet bara sköljde över mig.
Jag vet inte varför egentligen, jag är bara så himla ledsen.
Det är en känslostorm i kroppen på mig. Tårarna bara trillar nedför mina kinder.
Ringde till Johan och han brukar få mig att tänka på annat, och snart kommer han och hälsar på mig.
Så det känns skönt.
Jag vet inte, jag får bara en känsla av att jag inte finns.
Jag vet att i förra inlägget skrev jag att jag har så många runt mig,
men det spelar egentligen ingen roll. För hur mycket folk det än är,
så kan man känna sig så ensam. Och det gör jag nu.
Jag känner mig ensammast i världen och som att inte jag finns längre,
jag är inte Cicci längre. Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag gör.
Jag är ett spöke som bara driver omkring... Ähh jag vet inte.
Jag känner mig så nere just nu bara. Men sen kommer det kännas bättre,
det vet jag. Så fort jag trycker på publicera kommer det kännas bättre.
och att Johan kommer snart, kommer också kännas bättre.
Men jag är trött. Så himla trött.
Hade ju tänkt sova hela förmiddagen, men då upptog den provtagningar hit o dit.
Förövrigt, så slutade det med 11 stick och 4 sköterskor, tillslut gav dom upp och tog ett stick i fingret som dom liksom mjölkade ur blodet från, så det kunde fylla ett rör.
Jag ville bara dö. Eller inte riktigt. Nästan.
Jag känner mig hemma här, men jag känner att jag inte hör hemma här.
Jag väntar fortfarande på min penicillin, så jag kan bli frisk och åka hem.
Att inte bara personalen kan inse att jag ÄR tjock, jag hör inte hemma här,
jag är inte en ätstörningspatient. Jag är en fetmapatient.
Inget annat....
Lite pepp musik och en cigg nu! =)
Jag vet inte varför egentligen, jag är bara så himla ledsen.
Det är en känslostorm i kroppen på mig. Tårarna bara trillar nedför mina kinder.
Ringde till Johan och han brukar få mig att tänka på annat, och snart kommer han och hälsar på mig.
Så det känns skönt.
Jag vet inte, jag får bara en känsla av att jag inte finns.
Jag vet att i förra inlägget skrev jag att jag har så många runt mig,
men det spelar egentligen ingen roll. För hur mycket folk det än är,
så kan man känna sig så ensam. Och det gör jag nu.
Jag känner mig ensammast i världen och som att inte jag finns längre,
jag är inte Cicci längre. Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag gör.
Jag är ett spöke som bara driver omkring... Ähh jag vet inte.
Jag känner mig så nere just nu bara. Men sen kommer det kännas bättre,
det vet jag. Så fort jag trycker på publicera kommer det kännas bättre.
och att Johan kommer snart, kommer också kännas bättre.
Men jag är trött. Så himla trött.
Hade ju tänkt sova hela förmiddagen, men då upptog den provtagningar hit o dit.
Förövrigt, så slutade det med 11 stick och 4 sköterskor, tillslut gav dom upp och tog ett stick i fingret som dom liksom mjölkade ur blodet från, så det kunde fylla ett rör.
Jag ville bara dö. Eller inte riktigt. Nästan.
Jag känner mig hemma här, men jag känner att jag inte hör hemma här.
Jag väntar fortfarande på min penicillin, så jag kan bli frisk och åka hem.
Att inte bara personalen kan inse att jag ÄR tjock, jag hör inte hemma här,
jag är inte en ätstörningspatient. Jag är en fetmapatient.
Inget annat....
Lite pepp musik och en cigg nu! =)
Kommentarer
Postat av: Evelina
Vi tänker på dig!
Postat av: Anonym
Dagen i dag...
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
Idag kan du glädja någon.
Idag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
~~ Indisk dikt ~~
Trackback
