32 timmar
Behöver jag säga att min Fredag och Lördag va helt underbara? ♥
Herregud jag fattar inte att jag fick vara med Älskling i hela 32 underbara timmar :D
Jag svävar fortfarande runt på miljontals rosa moln!
Det är så overkligt! Jag hade Älskling hemma!
Det går inte med ord att beskriva hur totalt underbart det va att få somna med Älskling bakom mig, med hans arm runt mig, känna hans andetag i min nacke och att få känna total närhet! Det går verkligen inte att beskriva!
Varje kväll i ett halv år har jag saknat han när jag har lagt mig, men nu va han här!
Han låg bakom mig! Jag låg vaken länge bara för att få höra hans andetag när han sov, få känna hans värme och närhet. Det där va första natten på evigheter som jag sov en hel natt, jag vaknade inte en endaste gång! Och det kan jag säga, va otroligt skönt! Trots sömnpiller så vaknar jag alltid endå.
Så många gånger jag har drömt att Johan har sovit med mig,
men när jag har vaknat så har jag snabbt insett att det bara va en dröm.
Nu va det ingen dröm, han låg verkligen där.
Jag vaknade före Johan så jag låg och bara tittade på han medans han sov, rätt så länge innan jag klev upp.
Det va underbart! Lyckan går inte att beskriva!
Älskling skulle vara tillbaka kl 19 på lördagen, så vi åkte härifrån vid 16 tiden.
Dom sista 5 milen satt jag och grät, jag grät och grät, tårarna bara vällde fram.
Jag ville verkligen inte att han skulle tillbaka, att jag skulle behöva lämna av han och åka hem själv.
Herregud vad jag grät, jag kunde inte prata!
Vi stog och kramades ett bra tag innan han gick in, jag ville verkligen inte släppa han!
Paniken bara växte och växte i kroppen, ångesten rev sönder mig inifrån!
Jag ville ta med Älskling hem, hem där han ska vara!
Och som jag grät när jag åkte därifrån.. Gud vad jobbigt det va!
MEN! Imorgon är det bara en månad kvar tills han kommer hem helt och hållet!
Som jag längtar!
Jag fattar inte, en endaste liten ynka månad!
Herregud han har varit borta 6 månader, så en månad är ingenting!
Allt känns så overkligt...
Jag trodde verkligen inte att det va möjligt att älska en annan människa så mycket som jag älskar Johan!
Jag vet att Johan är killen i mitt liv, han är den rätta!
Så mycket vi har gått igenom under våra 3 år, och för varje motgång har vi blivit ännu starkare och kärleken har blivit ännu större. Jag vet att det är vi, det är han och jag!
Tillsammans klarar vi allt! ♥
Herregud jag fattar inte att jag fick vara med Älskling i hela 32 underbara timmar :D
Jag svävar fortfarande runt på miljontals rosa moln!
Det är så overkligt! Jag hade Älskling hemma!
Det går inte med ord att beskriva hur totalt underbart det va att få somna med Älskling bakom mig, med hans arm runt mig, känna hans andetag i min nacke och att få känna total närhet! Det går verkligen inte att beskriva!
Varje kväll i ett halv år har jag saknat han när jag har lagt mig, men nu va han här!
Han låg bakom mig! Jag låg vaken länge bara för att få höra hans andetag när han sov, få känna hans värme och närhet. Det där va första natten på evigheter som jag sov en hel natt, jag vaknade inte en endaste gång! Och det kan jag säga, va otroligt skönt! Trots sömnpiller så vaknar jag alltid endå.
Så många gånger jag har drömt att Johan har sovit med mig,
men när jag har vaknat så har jag snabbt insett att det bara va en dröm.
Nu va det ingen dröm, han låg verkligen där.
Jag vaknade före Johan så jag låg och bara tittade på han medans han sov, rätt så länge innan jag klev upp.
Det va underbart! Lyckan går inte att beskriva!
Älskling skulle vara tillbaka kl 19 på lördagen, så vi åkte härifrån vid 16 tiden.
Dom sista 5 milen satt jag och grät, jag grät och grät, tårarna bara vällde fram.
Jag ville verkligen inte att han skulle tillbaka, att jag skulle behöva lämna av han och åka hem själv.
Herregud vad jag grät, jag kunde inte prata!
Vi stog och kramades ett bra tag innan han gick in, jag ville verkligen inte släppa han!
Paniken bara växte och växte i kroppen, ångesten rev sönder mig inifrån!
Jag ville ta med Älskling hem, hem där han ska vara!
Och som jag grät när jag åkte därifrån.. Gud vad jobbigt det va!
MEN! Imorgon är det bara en månad kvar tills han kommer hem helt och hållet!
Som jag längtar!
Jag fattar inte, en endaste liten ynka månad!
Herregud han har varit borta 6 månader, så en månad är ingenting!
Allt känns så overkligt...
Jag trodde verkligen inte att det va möjligt att älska en annan människa så mycket som jag älskar Johan!
Jag vet att Johan är killen i mitt liv, han är den rätta!
Så mycket vi har gått igenom under våra 3 år, och för varje motgång har vi blivit ännu starkare och kärleken har blivit ännu större. Jag vet att det är vi, det är han och jag!
Tillsammans klarar vi allt! ♥
Kommentarer
Trackback
