Ger upp ...
Usch vilken djävulsk svacka jag har hamnat i, jag känner mig så fruktansvärt nere och deprimerad.
Jag är så fruktansvärt irriterad på folk, jag vill bara slå och skrika till alla som pratar med mig, speciellt om det sägs nåt som enligt mig just då inte passar. Då kan jag explodera.
Men jag försöker verkligen vara trevlig.
Jag känner mig så otillräcklig. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös.
Det känns som att jag inte klarar av någonting. Jag ger upp snart.
Jag har fått så hemska tankar om mig själv. Tankar som jag absolut inte vill tänka.
Jag funderar på att ringa min läkare och säga att mina antidepressiva inte funkar längre,
att jag måste få nåt annat. Omgående!
Det kryper i kroppen på mig! Det känns som att jag har tusen myror innanför huden, på hela kroppen.
Dessutom tar fläsket över mig! Jag vill klösa mig ur kroppen, jag vill klösa bort fläsket, jag vill klösa bort krypningarna.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart, jag har försökt prata men ingen lyssnar.
Jag har så dåligt samvete över hur jag beter mig mot folk,
det dåliga samvetet gnager sönder min hjärna.
Jag orkar snart inge mer..
Men jag vet att jag kan inte ge upp, även fast det känns som att alla skulle ha det bättre utan mig.
Jag har mitt liv, min solstråle, mitt allt, mitt hjärta, min Tindra att tänka på!
Hur pissigt jag än mår, så ger hon mig en sån oändlig gränslös kärlek,
hon fyller mig med liv! Men jag har så dåligt samvete över att jag inte känner mig tillräcklig, jag känner mig som en värdelös mamma. Och det dåliga samvetet äter upp mig, sakta men säkert äter det upp mig inifrån.
Jag är så fruktansvärt irriterad på folk, jag vill bara slå och skrika till alla som pratar med mig, speciellt om det sägs nåt som enligt mig just då inte passar. Då kan jag explodera.
Men jag försöker verkligen vara trevlig.
Jag känner mig så otillräcklig. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös.
Det känns som att jag inte klarar av någonting. Jag ger upp snart.
Jag har fått så hemska tankar om mig själv. Tankar som jag absolut inte vill tänka.
Jag funderar på att ringa min läkare och säga att mina antidepressiva inte funkar längre,
att jag måste få nåt annat. Omgående!
Det kryper i kroppen på mig! Det känns som att jag har tusen myror innanför huden, på hela kroppen.
Dessutom tar fläsket över mig! Jag vill klösa mig ur kroppen, jag vill klösa bort fläsket, jag vill klösa bort krypningarna.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart, jag har försökt prata men ingen lyssnar.
Jag har så dåligt samvete över hur jag beter mig mot folk,
det dåliga samvetet gnager sönder min hjärna.
Jag orkar snart inge mer..
Men jag vet att jag kan inte ge upp, även fast det känns som att alla skulle ha det bättre utan mig.
Jag har mitt liv, min solstråle, mitt allt, mitt hjärta, min Tindra att tänka på!
Hur pissigt jag än mår, så ger hon mig en sån oändlig gränslös kärlek,
hon fyller mig med liv! Men jag har så dåligt samvete över att jag inte känner mig tillräcklig, jag känner mig som en värdelös mamma. Och det dåliga samvetet äter upp mig, sakta men säkert äter det upp mig inifrån.
Kommentarer
Trackback
