Så fruktansvärt jävla olycklig.
Jag har varit det nu ett tag, och jag måste få ur mig det.
Jag griper efter små små saker som kan göra mig på bra humör,
när jag är där, blir jag nerslagen igen.
Till botten. Jag kommer aldrig komma upp, aldrig längst upp.
Jag blir överröst med skit.
Jag får ta allt.
Jag klarar inte det nu.
Jag går igenom min jobbigaste period i livet.
Jag kämpar med mig själv så in i helvete varje dag.
Jag kämpar med min kropp, med maten, med mitt mående,
med att vara mamma, med att vara flickvän,
med att vara dotter, med att vara en vän,
jag kämpar igenom alla dagar. Hela tiden. Varje minut.
Vissa dagar vill jag inte kliva upp för jag mår så jävla dåligt.
Men jag griper efter de små sakerna som kan göra mina dagar lite bättre.
Men det är inte så lätt när jag blir nerslagen.
Jag förstår inte hur människor kan vara så oförstående.
Så oförstående gentemot hur jag mår.
Det sista jag behöver nu, det är en massa tjaffs, bråk och skit.
Jag pallar inte. Jag pallar snart inte längre.
Men hur ska man få människor att förstå?
Hur ska man få in vissa saker i huvudet på andra?
Jag kan säga som så, mina ångesttabletter funkar inte nu,
inte ett skit funkar dom. Jag tror jag dör snart, jag kan inte andas.
Jag skakar. Läpparna o händerna är blå.
Känseln i ansiktet försvinner.
Jag vill gråta. Jag vill skrika.
Men vad hjälper det? Inte ett skit.
Vad jag än säger eller gör, så blir det inte bra ....
3