Apatisk
Jag har aldrig någonsin haft en sån sorg som jag har över Rondo.
Jag har aldrig kännt såhär, det går inte med ord att förklara hur ledsen jag är.
Jag är så ledsen hela tiden, allt är som en dimma.
Från att Ulf ringde mig i lördags har jag knappt nå minne av vad jag har gjort i helgen,
allt är så luddigt. Det enda jag vet är att jag har gråtit ofantliga mängder och druckit ofantliga mängder vin.
Jag har levt på vin. Har inte kunnat ätit, har bara velat kräks.
Så jag har druckit vin hela dagarna, kvällarna o nätterna, har inte haft nån som hellst tidsuppfattning,
vad har varit morgon, vad har varit dag, vad har varit kväll och vad har varit natt, vilken dag har det varit? Har inte en aning om vilka jag har varit med. Kommer inte ens ihåg att vi va ett gäng som grillade i måndags kväll, det enda jag kommer ihåg är att Johan försökte få mig att äta någa tomater iaf.
Har knappt sovit någonting, och har jag lagt mig för att sova så har jag gråtit mig till sömns.
Det va nån av kvällarna jag helt plötsligt appropå ingenting, började blöda näsblod. Det va som en fors.
Folk som jag har pratat med har inte fattat nåt och inte jag heller, jag har inte förstått vad dom sagt och dom har inte förstått vad jag har sagt, det har bara kommit ut ord och inget sammanhang.
Pratade i telefon igår, och under tiden sprang jag omkring i lägenheten och letade febrilt efter telefon.
Jag kommer inte ens ihåg att Johan åkte till sthlm igår, har inget som hellst minne av det.
Jag är alldeles yr och vimsig i huvudet, jag får inte ihop nåt.
Pratade i telefon igår, och jag tror jag avslutade samtalet för att jag skulle plugga, men jag kommer inte ihåg att jag sa hej då och avslutade samtalet. Plötsligt knackade det på dörren, och jag vart jätte förvirrad för då hade jag tydligen somnat på soffan. Har inte ett minne av att jag har lagt mig där ens och tvn va inte på heller.
Sen så vart jag ännu mer förvirrad över byxorna jag hade på mig, hade inte en aning om vilka byxor det va och när jag har köpt dom.
Det va iaf mamma som kom, jag frågade mamma upprepade gånger vilken dag det va, vilket datum det va och hur mycket klockan va och om det va morgon eller kväll.
Jag va sten säker på att jag hade missat praktiken som jag skulle på idag.
Så jag fortsatte fråga. Samtidigt sprang jag runt och letade kvitto på byxorna jag hade på mig, så jag skulle veta när jag hade köpt dom.
När mamma kom började jag gråta igen, så vi grät och pratade om Rondo.
Men det kom även mycket skratt. Han har verkligen förgyllt våra liv.
Han va verkligen speciell på alla sätt, och betydde så oerhört mycket!
I 12 år fanns han i familjen, och han va verkligen en älskad familjemedlem.
Tårarna slutar aldrig komma.
Vi satt och tittade igenom en massa bilder på Rondo och grät ännu mer.
Som jag har nämnt så var alltid Rondo vid Tindras sida, och det finns inte en bild på Tindra som är taget hos mamma som inte Rondo syns på.
Mamma sov här iaf, så otroligt skönt så slapp jag vara själv.
Och mamma vill inte vara själv hemma heller.
Idag kommer Tindra hem också, så då ska vi berätta för henne.
Usch vad jag inte vill göra det, det gör så ont i hjärtat.
Jag är så jävla tom i huvudet, stundtals känner jag mig nästintill apatisk.
Jag är helt slut i huvudet.
Jag har verkligen aldrig kännt en sån här sorg, och jag har aldrig gråtit såhär mycket.
Det är så jävla hemskt!
Det här är verkligen det värsta jag någonsin har varit med om!
Jag har aldrig kännt såhär, det går inte med ord att förklara hur ledsen jag är.
Jag är så ledsen hela tiden, allt är som en dimma.
Från att Ulf ringde mig i lördags har jag knappt nå minne av vad jag har gjort i helgen,
allt är så luddigt. Det enda jag vet är att jag har gråtit ofantliga mängder och druckit ofantliga mängder vin.
Jag har levt på vin. Har inte kunnat ätit, har bara velat kräks.
Så jag har druckit vin hela dagarna, kvällarna o nätterna, har inte haft nån som hellst tidsuppfattning,
vad har varit morgon, vad har varit dag, vad har varit kväll och vad har varit natt, vilken dag har det varit? Har inte en aning om vilka jag har varit med. Kommer inte ens ihåg att vi va ett gäng som grillade i måndags kväll, det enda jag kommer ihåg är att Johan försökte få mig att äta någa tomater iaf.
Har knappt sovit någonting, och har jag lagt mig för att sova så har jag gråtit mig till sömns.
Det va nån av kvällarna jag helt plötsligt appropå ingenting, började blöda näsblod. Det va som en fors.
Folk som jag har pratat med har inte fattat nåt och inte jag heller, jag har inte förstått vad dom sagt och dom har inte förstått vad jag har sagt, det har bara kommit ut ord och inget sammanhang.
Pratade i telefon igår, och under tiden sprang jag omkring i lägenheten och letade febrilt efter telefon.
Jag kommer inte ens ihåg att Johan åkte till sthlm igår, har inget som hellst minne av det.
Jag är alldeles yr och vimsig i huvudet, jag får inte ihop nåt.
Pratade i telefon igår, och jag tror jag avslutade samtalet för att jag skulle plugga, men jag kommer inte ihåg att jag sa hej då och avslutade samtalet. Plötsligt knackade det på dörren, och jag vart jätte förvirrad för då hade jag tydligen somnat på soffan. Har inte ett minne av att jag har lagt mig där ens och tvn va inte på heller.
Sen så vart jag ännu mer förvirrad över byxorna jag hade på mig, hade inte en aning om vilka byxor det va och när jag har köpt dom.
Det va iaf mamma som kom, jag frågade mamma upprepade gånger vilken dag det va, vilket datum det va och hur mycket klockan va och om det va morgon eller kväll.
Jag va sten säker på att jag hade missat praktiken som jag skulle på idag.
Så jag fortsatte fråga. Samtidigt sprang jag runt och letade kvitto på byxorna jag hade på mig, så jag skulle veta när jag hade köpt dom.
När mamma kom började jag gråta igen, så vi grät och pratade om Rondo.
Men det kom även mycket skratt. Han har verkligen förgyllt våra liv.
Han va verkligen speciell på alla sätt, och betydde så oerhört mycket!
I 12 år fanns han i familjen, och han va verkligen en älskad familjemedlem.
Tårarna slutar aldrig komma.
Vi satt och tittade igenom en massa bilder på Rondo och grät ännu mer.
Som jag har nämnt så var alltid Rondo vid Tindras sida, och det finns inte en bild på Tindra som är taget hos mamma som inte Rondo syns på.
Mamma sov här iaf, så otroligt skönt så slapp jag vara själv.
Och mamma vill inte vara själv hemma heller.
Idag kommer Tindra hem också, så då ska vi berätta för henne.
Usch vad jag inte vill göra det, det gör så ont i hjärtat.
Jag är så jävla tom i huvudet, stundtals känner jag mig nästintill apatisk.
Jag är helt slut i huvudet.
Jag har verkligen aldrig kännt en sån här sorg, och jag har aldrig gråtit såhär mycket.
Det är så jävla hemskt!
Det här är verkligen det värsta jag någonsin har varit med om!
Kommentarer
Postat av: Helene Lundstedt
Lilla <3 gud vad jag sörjer med er!! Rondo vet jag betydde väldigt mycket för er alla och det är då inte så konstigt gumman att din reaktion vart som den vart!Rondo var ju en kär familjemedlem <3 och mister man nån som står en nära, människa! som Hund så kommer beskeden som en stor chock!!ja jag gråter oxå för min ronkan,han var ju så speciell,och framför allt en väldigt väldigt behändig och trevlig Hund!! kommer sakna hans välkommande då man kommer,sakna då man ser han och Tindra göra sina upptåg :)och Rondo hade ju ett underbart liv med er:)kramar till dig Cicci <3
Trackback
