Inte helt oväntat så kan jag inte sova.
Allt snurrar i huvudet så fort jag lägger mig, tårarna rinner.
Just nu känner jag mig svagast i världen. Jag hatar att gråta!
Det är det värsta jag vet! Men nu, det är hela tiden.
Jag klarar inte av att vara själv, att inte ha någon att prata med.
Det har varit så skönt idag när jag har haft folk runt omkring mig hela tiden.
Och jag är så glad att Carolina finns ett telefon samtal bort bara,
och att hon orkar lyssna på mig. Det betyder såå himla mycket.
Och framför allt mitt lilla hjärta, det är hon som ger mig styrkan.

Det är när jag ska lägga mig som det är som värst.
och jag hatar tomheten i sängen, ingen att krypa tätt intill,
ingen att ligga och snusa på, ingen arm runt mig som gör att jag känner mig tryggast i världen.
Det ända som finns där är ett täcke och två kuddar.


Jag måste verkligen försöka somna,
jag har lovat Tindra att vi ska leta Elefanter (!) i skogen här uppe i morgon när vi vaknar.