Allt går emot mig just nu känns det som.
Ungefär som att försöka bestiga ett isberg i flipflops.
När man tror att man har fått fäste så, tji fick jag!

Va ju meningen att jag skulle börja plugga upp mina betyg,
har fyllt i en ansökan och allt va klart.
Men tji fick jag!
För tydligen ska man vara miljonär, sambo eller bo hemma
om man ska kunna ha råd med att plugga.
Inte som jag, en ensamstående mamma.
Och jag vägrar ta ett studielån för att plugga upp gymnasiebetygen.

Och vad krävs för att få en normalt jobb?
Jo en utbilding. men lilla Cecilia kan inte ta en utbilding.
Det är inte så himla kul att gå och vänta och vänta för att
få ett samtal från jobbet, så att man kanske kan få jobba
en dag lite hit och dit.

Tänk att all lycka och motivation kan försvinna på en sekund,
pga en människa i telefon.
En människa som man aldrig har sett eller träffat.
Den människan ska psykiskt få slita mig i stycken!

Jag ger upp snart ...
Varför ska man ens försöka med något för?