Confession
Nu ska jag ha en liten confession så här på kvälls kvisten.
Jag måste börja med att säga att min kära "trogen läsare.." har lyckats satt ord på
hur jag känner det, eller hur jag kände det, eller hur jag känner för mig och Johans till och från förhållande.
jag citerar en liten del av en kommentar
"Kan det möjligen vara så att du ser vissa saker hos Johan som du verkligen vill ha, men att du å andra sidan ser brister som du helst skulle vilja vara utan?
Kan det inte vara så att det under en period är så att han visar de sidor som du verkligen gillar och att allt är bra. Men att det efter några veckor börjar dyka upp saker som du stör dig på och då känner att du inte klarar av honom?"
Och ja, precis så är det!
Men jag själv känner mig lite ungefär att, "det är inte lätt att vara ödmjuk för en som är felfri som jag..."
Jag kör rakt på och över allt.
Fast innerst inne vet jag att, tro det eller ej, men jag har faktiskt mina fel och brister också.
Det är ett stort steg för mig att erkänna det.
Jag är av någon anledning en aning känslomässigt hämmad,
jag har såå himla svårt att visa känslor och ännu värre att prata om dom.
Det går verkligen inte, jag kan vilja säga så mycket, men orden kommer liksom inte ut,
dom stannar på tungan och förblir där. Det tar tvär stopp liksom. Även fast det nästan är så att mina känslor bubblar över och jag vill inget hellre än att berätta det för mäniskan.
Och jag har så svårt att ge en spontan kram eller puss eller säga nåt som jag vet värmer.
Dessutom tycker jag att mina problem är mina, det angår ingen annan,
och har jag ont eller är orolig över nåt så säger jag inget, för jag hatar när folk ska försöka ha medlidande och ännu värre tycka synd om mig. Jag verkligen hatar det! Så ist går jag runt och är på dåligt humör,
pga det som tynger mig.
Men med mina känslor sätter jag nog undermedveten upp en spärr, någon form av en mur,
för att ingen ska riktigt lyckas komma mig riktigt nära,
så nära att den människan en dag ska kunna såra mig.
Då är det bättre att när den dagen kommer så rycker man på axlarna och går vidare,
i stort sett oberörd.
En gång släppte jag in en människa så mycket det går in i mitt liv, och vad hände?
Jag blev totalt bränd!
Jag var nära med Johan ett tag, men då sket det sig, och när vi blev tillsammans igen efter den gången,
hade jag på något sett fått upp den där orubbliga muren som hade varit på väg att försvinna.
Om ni tänker er att stå mitt på stan en löningslördag, helt naken, utan minsta tråd på kroppen.
Att vara så utlämnad och sårbar.
(Om man nu inte är en blottare eller exhibtionist, det är väl kanske samma sak :p)
Så känns det för mig att prata om mina känslor, att ens säga att "Jag älskar dig"
Det jag är totalt bäst på, det är att spy ur mig en massa massa ord som sårar och får den andra människan att känna sig... liten och värdelös!
Jag kan prata ner en annan människa på 3 sekunder, utan att tänka.
Jag ger mig aldrig i en diskussion, även om jag märker att jag har inte så mycket att komma med, mer än att snacka ner personen och vrida och vända på alla små ord.
Och varje liten fel sägning eller något annat snappar jag upp och använder till min fördel.
Så tillslut får den andra ge sig.
Så summa sumarum av allt, så är det bara att konstatera
att jag är nog inte typen som passar i ett förhållande.
Den enda som jag verkligen kan visa gränslös kärlek till, är Tindra.
Så det är så det får vara i framtiden, Trollet och Jag!
Det får vara vi mot världen =)
Jag måste börja med att säga att min kära "trogen läsare.." har lyckats satt ord på
hur jag känner det, eller hur jag kände det, eller hur jag känner för mig och Johans till och från förhållande.
jag citerar en liten del av en kommentar
"Kan det möjligen vara så att du ser vissa saker hos Johan som du verkligen vill ha, men att du å andra sidan ser brister som du helst skulle vilja vara utan?
Kan det inte vara så att det under en period är så att han visar de sidor som du verkligen gillar och att allt är bra. Men att det efter några veckor börjar dyka upp saker som du stör dig på och då känner att du inte klarar av honom?"
Och ja, precis så är det!
Men jag själv känner mig lite ungefär att, "det är inte lätt att vara ödmjuk för en som är felfri som jag..."
Jag kör rakt på och över allt.
Fast innerst inne vet jag att, tro det eller ej, men jag har faktiskt mina fel och brister också.
Det är ett stort steg för mig att erkänna det.
Jag är av någon anledning en aning känslomässigt hämmad,
jag har såå himla svårt att visa känslor och ännu värre att prata om dom.
Det går verkligen inte, jag kan vilja säga så mycket, men orden kommer liksom inte ut,
dom stannar på tungan och förblir där. Det tar tvär stopp liksom. Även fast det nästan är så att mina känslor bubblar över och jag vill inget hellre än att berätta det för mäniskan.
Och jag har så svårt att ge en spontan kram eller puss eller säga nåt som jag vet värmer.
Dessutom tycker jag att mina problem är mina, det angår ingen annan,
och har jag ont eller är orolig över nåt så säger jag inget, för jag hatar när folk ska försöka ha medlidande och ännu värre tycka synd om mig. Jag verkligen hatar det! Så ist går jag runt och är på dåligt humör,
pga det som tynger mig.
Men med mina känslor sätter jag nog undermedveten upp en spärr, någon form av en mur,
för att ingen ska riktigt lyckas komma mig riktigt nära,
så nära att den människan en dag ska kunna såra mig.
Då är det bättre att när den dagen kommer så rycker man på axlarna och går vidare,
i stort sett oberörd.
En gång släppte jag in en människa så mycket det går in i mitt liv, och vad hände?
Jag blev totalt bränd!
Jag var nära med Johan ett tag, men då sket det sig, och när vi blev tillsammans igen efter den gången,
hade jag på något sett fått upp den där orubbliga muren som hade varit på väg att försvinna.
Om ni tänker er att stå mitt på stan en löningslördag, helt naken, utan minsta tråd på kroppen.
Att vara så utlämnad och sårbar.
(Om man nu inte är en blottare eller exhibtionist, det är väl kanske samma sak :p)
Så känns det för mig att prata om mina känslor, att ens säga att "Jag älskar dig"
Det jag är totalt bäst på, det är att spy ur mig en massa massa ord som sårar och får den andra människan att känna sig... liten och värdelös!
Jag kan prata ner en annan människa på 3 sekunder, utan att tänka.
Jag ger mig aldrig i en diskussion, även om jag märker att jag har inte så mycket att komma med, mer än att snacka ner personen och vrida och vända på alla små ord.
Och varje liten fel sägning eller något annat snappar jag upp och använder till min fördel.
Så tillslut får den andra ge sig.
Så summa sumarum av allt, så är det bara att konstatera
att jag är nog inte typen som passar i ett förhållande.
Den enda som jag verkligen kan visa gränslös kärlek till, är Tindra.
Så det är så det får vara i framtiden, Trollet och Jag!
Det får vara vi mot världen =)
Kommentarer
Trackback
