Jag måste börja med att säga att, bredbar leverpastej smakar inget.
Absolut inget! Jag blev chockad, för helt seriöst så smakar det verkligen inget.

Men nog om det, jag hade verkligen en toppen födelsedag!
Så tusen miljoner tack till alla som förgyllde min dag med presenter,
uppvaktning och gratulationer via samtal, sms, facebook och här =)
Jag fick jätte bra saker måste jag säga, välbehövliga pengar, presentkort på Birsta city,
en välbehövlig spa dag på södra berget, lampor, handdukar, klockan då som jag fick i förskott, refill kort, blommor osv osv..
Födelsedagen avslutades med trevligheter och vin.
Skruttan sov hos sin farmor och farfar.
Återigen så måste jag tjata om hur glad jag är över hur många vi har som mer än gärna vill ställa upp när det behövs!
Det är guld värt!

Hur känns det idag då? 
Jag känner mig gammal, fet, äcklig och ful. 

Dessutom blir jag inte klok på han, mig och oss.
Jag har en sån panik i kroppen så jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Jag vill klösa mig ut ur kroppen inifrån, jag vill ut, jag vill bort.
Jag vill stå på sidan om och inte känna.
Ångesten tar över mig.

Jag älskar han lika mycket som jag hatar han. 
Jag hatar han så mycket för det han har gjort emot mig och hur han har betett sig efter det.
Jag vill inte vara med han, jag vet att jag kommer bli sårad.. igen!
Men jag vill inte vara utan han heller. Fast jag egentligen vill vara det.
Men endå inte... kanske.
Vad är det som gör att jag stannar? Varför försvinner inte känslorna bara helt för han?
Jag vet ingenting. Absolut inget!
Idag har det verkligen inte varit min dag, det har känts som att jag ska börja gråta vilken sekund som hellst.
Att tårarna bara vill välla över. Men som oftast med mig kommer det inga tårar,
och de få gångerna det gör det känns det så tarvligt för det rinner sällan "över", utan tårarna stannar i ögat liksom, onödig och orelevant information.

Jag känner en sån press på mig, så jag håller på att kvävas.
Jag kvävs sakta med en bultande ångest!
Det behövs bara en låt, en lukt, en film, ett ställe, en endaste liten tanke,
en handling, ett ord, så kommer allt upp.
Precis allt kommer tillbaka och våldtar mitt huvud, hårt och brutalt!
Helt skoningslöst!
Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill slå vilt omkring mig, jag vill ösa ur mig all skit som går, jag vill kasta sönder saker.
Framförallt vill jag att han bara kunde känna ens en gnutta av smärtan han har orsakat mig. Hur den äter upp min själ.  

Men inget skulle hjälpa egentligen, det sitter alldeles för djupt!  

Han har alltid kallat mig "is prinsessan", men tänk att han lyckades ändå krossa mitt sk ishjärta,
han stampade sönder det och efter vägen så malde han ner det mer och mer.
Hur ska det nånsin gå att lappa ihop det?
Hur ska det någonsin kunna bli bra?
Hur ska jag nånsin kunna lita på han?

Den största frågan är, Varför utsätter jag mig ens för mer?