Jag o Skruttan åkte till farmor o farfar idag, skulle egentligen bara dit en snabbis.
Ville inte äta där, alltså äta överhuvudtaget. Men vi ångrade oss och stannade där, jag åt tills jag inte kunde röra på mig. Men det va pappas fel, han pracka på mig en massa mat :p


Sen så måste jag säga att det känns otroligt skönt att jag ska börja gå till en psykolog.
Egentligen va jag inte så pigg på det men läkarn på VC tvingade mig praktiskt taget.
Hon va super gullig förövrigt!
Hon frågade hur jag hade haft det, om det hade varit mycket o så runt mig.
Jag berättade kort om det senaste året. Allt ifrån, jobb, plugg, bil, pengar till större och mer personliga grejer.
Hon tittade på mig och sa "Och DU undrar VARFÖR du har problem med sömnen, och VARFÖR du mår som du gör!?"
Öhh jaa, tyckte jag.
Hon frågade varför jag inte hade sökt hjälp tidigare, jag sa att jag har väl svårt för att se mina problem, prata om det och hitta lösningar, dock så är jag mästare på att lyssna och lösa andras problem.
Hon sa att jag va en av de starkaste människorna hon hade mött, att jag hade klarat mig så bra och länge utan att söka hjälp och få prata av mig.  

Dock, som sagt, så tvingade hon mig i stort sett till en psykolog 
så att jag ska få prata av mig och få det stöd jag behöver i vissa grejer.
Vissa grejer tär och äter upp mig inifrån mer än andra saker.
Och vissa saker som tär mest, är saker jag verkligen inte kan göra nåt åt.
Det är inte mig det hänger på. Det är en annan.
Och en annan grej, som jag måste acceptera, lära mig å leva med och gå vidare.
Men jag kan inte, jag kan inte det än.
Jag har så mycket mer jag vill få ur mig, men jag blir sopad under mattan och jag känner mig bara tjatig.
Men jag får aldrig komma till punkt, till ett avslut.

Sen så kan jag bli så arg på folk som bara "ser" mig, hur jag är.
Tex i mitt o Johans förhållande, det ligger så mycket bakom min ilska och frustration gentemot han, som få vet om. Det är knappt en handfull människor som vet vissa grejer, medans andra grejer är det betydligt mer som vet. Så jag blir så arg på vissa som har kommenterat att jag ska vara glad för att han vill vara med mig. Det är nog mer tvärtom. MEN!! För att säga så, VI är glad att VI har varandra.
Känner man inte oss på djupet, in i benmärgen, och känner till ALLT runt oss, så har man inte rätten att döma varken mig eller honom. 
Så, innan nån kan döma mig, gå i mina skor 100 mil, så får ni se.

Så summasumarum, det ska bli otroligt skönt att få prata med nån.
Dock så kommer det nog ta ett tag innan jag känner mig bekväm att prata om mig, mina känslor, tankar och allt som hör till. Det kommer bli jobbigt, men när det väl släpper, så är det nog det bästa jag har gjort!