En massa gnäll
Usch vad jag känner mig som den absolut fetaste människan på jorden!
Jag vägrar väga mig, för då kommer jag dö av ångest.
Jag lär ju ha gått upp hur mycket som hellst, dock så är det den oootroligt trevliga veckan snart
och veckan innan brukar jag svälla upp så in i nordens mycket.
Men det hjälper inte att veta att nästa vecka är det bättre.
Jag har alltid fnissat rått åt mammas klagande över att hon sväller så mycket,
medans jag aldrig gjort det... men skratta bäst som skratta sist, som man brukar säga.
Nu vill jag ha varmare väder så jag kan ut och power walka med underbar musik i öronen,
det här funkar inte. jag blir bara fetare och fetare. Jag mår så fruktansvärt illa över mig själv så jag vill bara spy.
Jag känner ungefär att jag vill klösa mig ur den äckliga degkroppen som jag tvingas leva med vareviga jäkla dag.
Jag och mitt dumma huvud trodde att det skulle bli bättre av att fortsätta med honom,
trots uppmaningar från en annan om att det kommer bara bli jobbigare.
Så sant så, kan jag bara säga. Dessutom när han inte fattar nåt,
han fattar absolut inget. Jag skulle kunna stå och skrika i örat på han,
3 sekunder senare är det glömt och borta. Jag har aldrig sagt något. Så jävla nonchalant.
Jag blir så jävla arg, vem fan tror han att han är egentligen?
Han har krossat mig, stampat på mig, spottat på mig och förnedrat mig.
Vad gör han när jag försöker prata om det?
Kastar skit på mig, skriker och drar upp saker jag kanske sagt för ett halvår sen
som sårade honom. sånt jämför han med.
Han tror att jag ska rycka på axlarna och gå vidare som ingenting..
eller som han sa "Hur länge ska du älta det här?"
Han ska vara mitt största stöd i det här,
men det ända han gör är att motarbeta mig...
Som jag sa till han, ska jag behöva bearbeta och gå igenom det här själv,
så kan jag lika gärna göra det HELT själv också.
Jag vägrar väga mig, för då kommer jag dö av ångest.
Jag lär ju ha gått upp hur mycket som hellst, dock så är det den oootroligt trevliga veckan snart
och veckan innan brukar jag svälla upp så in i nordens mycket.
Men det hjälper inte att veta att nästa vecka är det bättre.
Jag har alltid fnissat rått åt mammas klagande över att hon sväller så mycket,
medans jag aldrig gjort det... men skratta bäst som skratta sist, som man brukar säga.
Nu vill jag ha varmare väder så jag kan ut och power walka med underbar musik i öronen,
det här funkar inte. jag blir bara fetare och fetare. Jag mår så fruktansvärt illa över mig själv så jag vill bara spy.
Jag känner ungefär att jag vill klösa mig ur den äckliga degkroppen som jag tvingas leva med vareviga jäkla dag.
Jag och mitt dumma huvud trodde att det skulle bli bättre av att fortsätta med honom,
trots uppmaningar från en annan om att det kommer bara bli jobbigare.
Så sant så, kan jag bara säga. Dessutom när han inte fattar nåt,
han fattar absolut inget. Jag skulle kunna stå och skrika i örat på han,
3 sekunder senare är det glömt och borta. Jag har aldrig sagt något. Så jävla nonchalant.
Jag blir så jävla arg, vem fan tror han att han är egentligen?
Han har krossat mig, stampat på mig, spottat på mig och förnedrat mig.
Vad gör han när jag försöker prata om det?
Kastar skit på mig, skriker och drar upp saker jag kanske sagt för ett halvår sen
som sårade honom. sånt jämför han med.
Han tror att jag ska rycka på axlarna och gå vidare som ingenting..
eller som han sa "Hur länge ska du älta det här?"
Han ska vara mitt största stöd i det här,
men det ända han gör är att motarbeta mig...
Som jag sa till han, ska jag behöva bearbeta och gå igenom det här själv,
så kan jag lika gärna göra det HELT själv också.
Kommentarer
Trackback
