Det va så...
Jag känner mig som den ensammaste och ledsnaste människan på hela jorden.
Jag vet att det har spekulerats och pratats om en grej,
och Ja, ni hade rätt...
Efter smutskastning, hot av olika slag, polisanmälningar, osv..
så blev jag och Johan tillsammans, ungefär 2 veckor efter att det hade tagit slut.
För att slippa alla kommentarer från folk och att människor skulle lägga sig i,
så höll jag det hemligt
Vi hade det bättre än vad vi någonsin hade haft det,
det vart som en helt ny start, och jag va kärare än någonsin.
Och för en gångskull så kunde jag visa mina känslor,
jag kunde överösa han med all kärlek jag hade..
Men av en liten grej så vände det tvärt,
jag blev som jag har varit, visade inte nåt
sa inte nåt. jag avfärdade han mest.
för att jag trodde en sak..
(som egentligen va helt fel..)
Saker låg hos mig
och grodde tills en grej fick det att braka ut
i ett helvetes bråk, där knytnävar ven,
dörrar gick sönder, tänder flög och sparkar i mängder.
(och innan folk börjar ösa skit över honom,
så kan jag säga att jag stog för det mesta, förutom dörren)
Av någon anledning så va det som att vi, eller iaf jag, ventilerade mig då,
det vart bättre, dock inte helt, för mina misstankar fanns kvar.
Liksom hans, antar jag..
Och jag hade det dåligaste samvetet jag någonsin har haft.
Sen började ett litet frö gro om framtiden.
Jag vill dela mitt liv, min framtid med honom.
men med det måste jag acceptera vissa saker,
hur gärna jag än vill så vet jag inte om jag kan.
Och det gör så ont i mig.
Så fruktansvärt ont!
Det är slut nu.
Det tog slut på annandagen.
Riktigt på nyårsdagen.
Det känns verkligen att det är slut nu,
för nu va det inte bara att jag gjorde slut
i ilskan (förutom på annandagen)
utan nu har han insett att vi har ingen framtid,
det finns inget hopp om oss.. det skulle aldrig kunna funka.
Det kommer aldrig någonsin bli vi igen.
Jag har nog aldrig varit så här ledsen nångång.
Det går inte att beskriva med ord..
"Aldrig" känns så hårt,
så definitivt. För alltid.
"För alltid" ger mig en sån himla ångest,
så att jag kan inte andas. Jag får inte åt mig luft,
det känns som att jag ska dö.
Tårarna forsar...
Jag saknar allt med han,
även alla små grejer som han har gjort som har irriterat mig
så att jag har kunnat spricka.
Mest av allt saknar jag alla skratt vi har haft.
Den enorma kärleken han har gett mig.
Alla gånger han har hållit mig uppe,
när det har känts som att världen ska rasa.
Jag ångrar alla gånger jag har varit elak och sagt fula saker.
Ord som har sårat.
Alla gånger jag har varit jävlig och otacksam.
Alla gånger jag har varit så kall...
allt påminner om honom.
Hela den här delen av stan gör mig ständigt påmind.
Om oss. Om det vi hade.
Både de bra och dåliga stunderna..
Vos amo, Aeternum vale
Nu ska jag stoppa in iPoden i öronen och lägga mig,
och hoppas på att jag kan somna inom dom närmaste timmarna...
Kommentarer
Trackback
