Ingen bra dag!
Åhh idag är ingen bra dag, jag känner mig så fet och allmänt värdelös som människa.
Dock så va det en grej som gjorde min dag lite bättre.. i 15 min kanske.
Jag köpte ett par svarta knickers för 1-2 månader sen som va för små, knappen gick inte riktigt igen.
men idag fick jag igen dom utan problem. Det va ju kul.. ett tag, som sagt.
Allt som han gjorde har börjat komma upp igen,
allt som hände har sakta smygit sig in i mitt huvud, tills för några dagar sen,
när allt elände bara våldtog mitt huvud hårt och brutalt.
Allt spelas upp i repris, om och om igen!
och vad får jag för det när jag säger nåt? Ännu mera skit. rakt i ansiktet.
Jag blir sparkad på när jag ligger ner redan.
Han förstår verkligen inte vad han gjorde emot mig....
Allt förbannat fläsk tar över mig, jag känner mig som en stor klump som vankar omkring.
Man skulle behöva karta och kompass för att ta sig igenom alla valkar för att hitta naveln.
Låren och armarna tar upp halva stan. Allt dallrar.
Jag vill gömma mig för alla, jag vill inte att nån tittar på mig.
Det värsta jag vet är när jag står och pratar med nån och jag ser verkligen hur dom i "smyg" granskar min kropp från topp till tå. Jag känner mig så obekväm och vill hellst linda in mig i ett lakan.
Och jag väntar mest på att dom ska vräka ur sig nåt i stil med "Meen guuud vad tjock du är!" eller "Allt dallrar även fast du står still!"
Det värsta är att jag kan inte prata med nån om hur dåligt jag mår vissa dagar över min fethet,
utan att bli dumförklarad och hånad. Det gör mig så himla ledsen.
Säger jag att jag är fet, då tycker jag verkligen det.
Jag är inte ute efter att höra "Nej men inte är du fet/tjock", för jag tror ändå inte på det.
Jag säger det inte med en tanke på att få nån annan att ta illa vid sig, vilket jag också har fått höra.
Jag förstår inte, skulle en tjock människa säga till mig att den va tjock och mådde dåligt över det, inte skulle jag dumförklara och håna den människan rakt upp i ansiket. Och bara skratta åt människan och kalla den löjlig osv. Aldrig att jag skulle det.
Jag känner mig så jävla ensam, ensam med min värsta fiende. Mitt huvud!
Totalt övergiven och värdelös...
Dock så va det en grej som gjorde min dag lite bättre.. i 15 min kanske.
Jag köpte ett par svarta knickers för 1-2 månader sen som va för små, knappen gick inte riktigt igen.
men idag fick jag igen dom utan problem. Det va ju kul.. ett tag, som sagt.
Allt som han gjorde har börjat komma upp igen,
allt som hände har sakta smygit sig in i mitt huvud, tills för några dagar sen,
när allt elände bara våldtog mitt huvud hårt och brutalt.
Allt spelas upp i repris, om och om igen!
och vad får jag för det när jag säger nåt? Ännu mera skit. rakt i ansiktet.
Jag blir sparkad på när jag ligger ner redan.
Han förstår verkligen inte vad han gjorde emot mig....
Allt förbannat fläsk tar över mig, jag känner mig som en stor klump som vankar omkring.
Man skulle behöva karta och kompass för att ta sig igenom alla valkar för att hitta naveln.
Låren och armarna tar upp halva stan. Allt dallrar.
Jag vill gömma mig för alla, jag vill inte att nån tittar på mig.
Det värsta jag vet är när jag står och pratar med nån och jag ser verkligen hur dom i "smyg" granskar min kropp från topp till tå. Jag känner mig så obekväm och vill hellst linda in mig i ett lakan.
Och jag väntar mest på att dom ska vräka ur sig nåt i stil med "Meen guuud vad tjock du är!" eller "Allt dallrar även fast du står still!"
Det värsta är att jag kan inte prata med nån om hur dåligt jag mår vissa dagar över min fethet,
utan att bli dumförklarad och hånad. Det gör mig så himla ledsen.
Säger jag att jag är fet, då tycker jag verkligen det.
Jag är inte ute efter att höra "Nej men inte är du fet/tjock", för jag tror ändå inte på det.
Jag säger det inte med en tanke på att få nån annan att ta illa vid sig, vilket jag också har fått höra.
Jag förstår inte, skulle en tjock människa säga till mig att den va tjock och mådde dåligt över det, inte skulle jag dumförklara och håna den människan rakt upp i ansiket. Och bara skratta åt människan och kalla den löjlig osv. Aldrig att jag skulle det.
Jag känner mig så jävla ensam, ensam med min värsta fiende. Mitt huvud!
Totalt övergiven och värdelös...
Kommentarer
Trackback
