Back on track
Kan ingen bara döda mig?
Hade vägning idag.
Jag hade gått upp.
1 kg.
Det är ett jävla kilo för mycket!
Jävla skit!
Jag känner mig fetast och äckligast.
I måndags fick jag ett rejält sammanbrott, jag gräta hela dagen.
Exakt hela dagen. Jag kunde inte prata, jag kunde inte leva,
jag kunde inte göra nåt utan att gråta. Jag grät och grät, det bara forsade, det slutade aldrig komma.
Jag grät mig till sömns. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
Igår va jag nästintill apatisk.
Gick omkring som i en dimma.
Jag ville inte leva. men heller inte dö.
Jag ville bara försvinna, från jordens yta
inte känna nånting.
Va på KBT idag, och vi pratade om incidenten i måndags
och om incidenten som hände för lite mer än ett år sen.
Det va fruktansvärt jobbigt.
Men det va också fruktansvärt skönt.
Hon sa att min reaktion i Måndags va helt normalt och förståeligt,
för det är ju inte såå länge sen det hände.
och givetvist så kom alla känslor, tankar och incidenter och ord upp igen.
Det kändes precis som att allt hände, just då i det ögonblicket.
Hon tyckte att det va bra att jag hade gråtit, så jag fick släppa ut alla känslor.
Jag är ju inte den som gråter ofta direkt.
Jag va knäckt. Totalt knäckt.
Hade sån panikångest så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Det kändes som att jag skulle dö.
Men efter att jag fick prata ut rejält om det idag,
så känner jag mig nu 10kg lättare.
Det känns underbart!
Och under dom här dagarna har Johan verkligen varit ett stöd, när det har behövts.
Och på skolan har jag haft Melinda som min stöttepelare.
Vilket jag verkligen uppskattar!
Såå, nu är jag back on track igen :D
Hade vägning idag.
Jag hade gått upp.
1 kg.
Det är ett jävla kilo för mycket!
Jävla skit!
Jag känner mig fetast och äckligast.
I måndags fick jag ett rejält sammanbrott, jag gräta hela dagen.
Exakt hela dagen. Jag kunde inte prata, jag kunde inte leva,
jag kunde inte göra nåt utan att gråta. Jag grät och grät, det bara forsade, det slutade aldrig komma.
Jag grät mig till sömns. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
Igår va jag nästintill apatisk.
Gick omkring som i en dimma.
Jag ville inte leva. men heller inte dö.
Jag ville bara försvinna, från jordens yta
inte känna nånting.
Va på KBT idag, och vi pratade om incidenten i måndags
och om incidenten som hände för lite mer än ett år sen.
Det va fruktansvärt jobbigt.
Men det va också fruktansvärt skönt.
Hon sa att min reaktion i Måndags va helt normalt och förståeligt,
för det är ju inte såå länge sen det hände.
och givetvist så kom alla känslor, tankar och incidenter och ord upp igen.
Det kändes precis som att allt hände, just då i det ögonblicket.
Hon tyckte att det va bra att jag hade gråtit, så jag fick släppa ut alla känslor.
Jag är ju inte den som gråter ofta direkt.
Jag va knäckt. Totalt knäckt.
Hade sån panikångest så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Det kändes som att jag skulle dö.
Men efter att jag fick prata ut rejält om det idag,
så känner jag mig nu 10kg lättare.
Det känns underbart!
Och under dom här dagarna har Johan verkligen varit ett stöd, när det har behövts.
Och på skolan har jag haft Melinda som min stöttepelare.
Vilket jag verkligen uppskattar!
Såå, nu är jag back on track igen :D
Kommentarer
Trackback
