Trasig människa
Idag insåg jag verkligen hur ensam jag är, så fruktansvärt ensam.
Ingen förstår mig, ingen bryr sig.
Om jag mår dåligt för att jag är äckel fet då viftas det bort bara,
eller så blir det djupa suckar, pust och stön, jag är dum i huvudet, jag är löjlig, jag är barnslig, jag ska ta och lägga av, jag måste kolla mig i spegeln osv osv.
Och när det blir så, ja då måste jag försvara hur jag mår.
Vilket leder till ännu mer fokus på min feta kropp.
Hur tror ni att det känns?
Hur tror ni att det känns att jag måste försvara hur jag mår?
Hur jag känner?
Tror ni att jag mår bättre av det?
Och sen, är det nån som nånsin frågar hur jag mår?
Inte en jävel gör det!
Nästa vecka ska Johan följa med mig på KBT'n för jag vill att han på nåt sätt ska förstå hur jävla dåligt jag mår, hur jag känner ang min kropp och saker runt omkring.
Jag vill iaf kunna ha EN jävla människas förståelse, att EN människa ska finnas för MIG!
Att EN människa INTE dömer mig för hur jag mår.
Men vi får se hur det går.
Han va väl inte så jävla positiv till att följa med.
Men det är väl som vanligt, mina problem får inte finnas, mina problem är ingenting det är nåt man kan vifta bort, jag får knappt ens finnas. Jag får absolut inte må dåligt. Jag ska bara vara glad och sprallig och hej o hå.
Det va som idag, hon jag väger mig hos frågade hur jag alltid kan vara så glad, alert och sprallig.
Det är en fasad jag har byggt upp under mååånga år, innanför skalet finns bara en trasig människa.
Vet du varför ingen frågar hur du mår? För att ingen orkar lyssna på det såklart. För att ingen orkar lyssna när en mager människa beklagar sig för att vara fet. Jag förstår att du måste må riktigt dåligt, men du måste också förstå att sånt här kan skrämma folk då de inte vet hur de ska bete sig. Varför skulle sjukvården ljuga om din anorexia? Du måste lära dig att acceptera din kropp - kan du inte göra det för din egen skull, så gör det åtminstone för din dotter. Hur länge tror du att du kommer att ha ork och kraft att sköta om henne om du inte får i dig rätt näring? Var försiktig så inte soc kommer och hämtar henne. Jag tror inte att ditt matbeteende är så bra för ett litet barn, som kanske får för sig att banta också...
Tro du inte att jag kämpar? Jag kämpar varje vaken minut med mig själv och med maten.
Och sen att jag inte accepterar att dom har gett mig den diagnosen, vad är det med det? En dag kanske jag inser att jag är "sjuk". Jag kan inte inse och acceptera att jag är sjuk och bli friskt på en dag. Tar nog lite längre tid än så, ska du se.
Och varför skulle soc komma? Jag missköter inte Tinda, eller hennes mat.
Jag är övertygad om att du kämpar, och jag hoppas att du kommer att lyckas snart... Jag tycker det är tråkigt att du inte ser att du är fin som du är, och att du skulle vara snygg med lite mer hull :)
Men vad JAG ville få dig att förstå, var att dina vänner eller folk runtomkring dig kanske inte heller kan förstå eller acceptera att du är sjuk, och de kanske tycker att det är hemskt att sitta och se på och inte vet hur de ska kunna hjälpa dig. Som sagt, innan du kan acceptera att det är en sjukdom, kanske de också behöver få information av experter för att lära sig att förstå hur du mår... Jag tror att många blir rädda, och det handlar inte om att de inte tycker om dig. Lycka till..
