Jag måste skriva av mig lite...

Jag är så himla nere så det finns inte,
jag är nere i ett djupt svart hål som aldrig tar slut. Jag faller handlöst.
Jag har en sån ångest som river sönder mig inifrån.
Jag vill skrika ut min smärta, men det kommer inget ljud.
Jag vill slå bort min ångest, men vevar förgäves.
Jag vill gråta ut det onda och saknaden efter Älskling, men det kommer inga tårar.

Jag bara faller.
Och den enda som kan ta emot mig och bära mig mot ytan, är inte här.
Saknaden efter Johan är så oändlig, jag tror ingen förstår hur mycket jag saknar han,
och hur mycket jag behöver han.
Jag vill borra mig in i hans famn och höra hans viskande ord i mitt öra,
att allt kommer ordna sig och att allt kommer bli bra.
Så länge vi är tillsammans kommer allt ordna sig, tillsammans klarar vi allt.

Men här står jag, ensam, och faller.

Det är för Tindra jag kliver upp på morgonen,
det är för henne jag lever vidare.
Men jag känner mig som den sämsta mamman i världen.

Allt äckel fläsk vill jag bara hyvla bort,
jag är så äckligt fet och fettet bara väller.
Det väller och väller! Det tar aldrig slut, det blir bara mer!

Jag vill gråta, jag vill skrika!
Jag har panik! Paniken i kroppen går inte att beskriva!
Allt är som ett enda stort kaos i huvudet!
Jag får inte ihop nånting, alla delar ligger utspridda och jag kan inte samla ihop mig!