1,3kg
Det va en grej som hände igår som gav mig världens jävla fet ångest,
jag hade sån ångest så jag vart blå om läppar och händer.
Medicinen hjälpte verkligen nada. Sen så hade jag ångest över vägningen idag.
I morse blödde jag näsblod för jag hade en sån ångest.
Men det första ordnade till sig, och det redde ut sig.
Det va en stor lättnad. Men samtidigt hade jag kvar ångesten för vägningen.
Jag va sten bomb säker på att jag hade gått upp typ 5-10kg,
eftersom jag har haft några fetma fet dagar.
Så när jag fick höra att jag hade gått ner 1,3kg på en vecka
blev jag faktiskt arg, fruktansvärt arg! och förvånad, minst sagt!
Jag fattar inte hur jag har kunnat gå ner,
jag har ju ätit. Jag har ätit mer än vad jag gjort det senaste året ungefär.
Sen så den korta promenaden till sjukhuset är ju inget särskilt,
dessutom brukar jag o Ida köpa oss en chokladbit varje dag som vi mumsar på när vi glor på folk.
Så jag fattar inte, jag fattar verkligen inte.
Skräcken är ju att jag ska få övervakade måltider, då dör jag.
Klarar ju inte under som hellst några omständigheter att äta med andra,
dessutom att det jag äter kommer granskas till millimetern ungefär.
Men som hon som va med mig och vägde mig sa, att det kan vara för att kroppen inte är van mat och den har inte hittat nån balans, så kroppen bränner för mycket. Dessutom så frågade hon om hur jag mått de senaste dagar, och jag har ju mått skit. Så hon frågade om jag tyckte medicinen funkade, jag sa att jag inte tycker att den funkar särskilt bra, även fast jag har fått ökad dos. Berättade om ångest attackerna jag har haft,
så hon skulle höra med läkare idag eller i morgon om jag kunde få en annan medicin också, samtidigt som jag får den andra. Så hon sa att det kunde också vara en bidragande orsak.
Jag hoppas verkligen det, jag dör ju om jag kommer få övervakade måltider.
Då får man som jag fattade det, mellanmål mellan VARJE måltid.
Bara det ger mig ångest! Fet jävla ångest!
Jag äter ju, jag äter ju hela tiden!
Fan också!!
Tänk, det är JAG, jag blir arg över att jag har gått ner!
Fast hade det varit hemma, hade jag blivit dö lycklig.
Nu vet jag inte vad jag är...
jag hade sån ångest så jag vart blå om läppar och händer.
Medicinen hjälpte verkligen nada. Sen så hade jag ångest över vägningen idag.
I morse blödde jag näsblod för jag hade en sån ångest.
Men det första ordnade till sig, och det redde ut sig.
Det va en stor lättnad. Men samtidigt hade jag kvar ångesten för vägningen.
Jag va sten bomb säker på att jag hade gått upp typ 5-10kg,
eftersom jag har haft några fetma fet dagar.
Så när jag fick höra att jag hade gått ner 1,3kg på en vecka
blev jag faktiskt arg, fruktansvärt arg! och förvånad, minst sagt!
Jag fattar inte hur jag har kunnat gå ner,
jag har ju ätit. Jag har ätit mer än vad jag gjort det senaste året ungefär.
Sen så den korta promenaden till sjukhuset är ju inget särskilt,
dessutom brukar jag o Ida köpa oss en chokladbit varje dag som vi mumsar på när vi glor på folk.
Så jag fattar inte, jag fattar verkligen inte.
Skräcken är ju att jag ska få övervakade måltider, då dör jag.
Klarar ju inte under som hellst några omständigheter att äta med andra,
dessutom att det jag äter kommer granskas till millimetern ungefär.
Men som hon som va med mig och vägde mig sa, att det kan vara för att kroppen inte är van mat och den har inte hittat nån balans, så kroppen bränner för mycket. Dessutom så frågade hon om hur jag mått de senaste dagar, och jag har ju mått skit. Så hon frågade om jag tyckte medicinen funkade, jag sa att jag inte tycker att den funkar särskilt bra, även fast jag har fått ökad dos. Berättade om ångest attackerna jag har haft,
så hon skulle höra med läkare idag eller i morgon om jag kunde få en annan medicin också, samtidigt som jag får den andra. Så hon sa att det kunde också vara en bidragande orsak.
Jag hoppas verkligen det, jag dör ju om jag kommer få övervakade måltider.
Då får man som jag fattade det, mellanmål mellan VARJE måltid.
Bara det ger mig ångest! Fet jävla ångest!
Jag äter ju, jag äter ju hela tiden!
Fan också!!
Tänk, det är JAG, jag blir arg över att jag har gått ner!
Fast hade det varit hemma, hade jag blivit dö lycklig.
Nu vet jag inte vad jag är...
Kommentarer
Trackback
