Igår kom Älsklingen min med min precious dator, och hade även fixat ett mobilt bredband, är han inte bäst så säg =)

Iaf jag har funderat fram och tillbaka om jag ska skriva vart jag är, och jag har kommit fram till att det känns nog skönt att få göra det. Det är endå rätt många som vet det om jag fattat det rätt, iaf hela släkten tror jag.
Även fast jag inte har berättat det för nån så har det kommit fram. Men så är det alltid och jag skyller inte det på nån. Och dom som inte vet, kanske har anat det.

Men iaf som ni har fattat så ligger jag på sjukhuset. Ulf tvingade upp mig till akuten i Lördags.
Jag fick ta alla prover och tester som gick att ta, men allt va bra. Hur det kunde vara så förstog inte jag, jag va ju så orkeslös, hade sovit två veckor i streck och orkade verkligen ingenting. Jag va sjuk! 
Jag kunde ju ens knappt andas. 
Vad än läkaren sa så visste jag att jag va sjuk, jag känner min kropp.

Av nån anleding började han prata om ätstörningar och depressioner, jag vet inte vart han fick det ifrån, men jag tror starkt på att Ulf tjallade om mina matvanor när jag sov :p
Men jag förnekade ätstörningar, men däremot depressioner. Det brukar jag ju ha.

Läkaren tyckte att jag skulle läggas in 2-3 dagar så jag fick vila upp mig och få i mig lite näring.
Visst tyckte jag, orkade endå inte kliva upp från sjukhussängen.
Men sen när det vart tal om att jag skulle rullas till avd 7 fick jag panik. Där hör inte jag hemma, på akutpsyk. Men jag va väl för trött för att protestera. Kom till 7'an och fick efter ett tag prata med en läkare där. På nåt sätt lyckades han få ur mig hur jag känner ang. min kropp och mat. Men jag förnekade fortfararande ätstörning.

Han beslutade att jag skulle läggas in, på en psyk avd, jag fick panik. Jag vill inte hamna på en psyk avd. med en massa mysko människor som springer omkring och skär sig i armarna och försöker ta livet av sig. Jag skulle ju bara få vila upp mig lite.

Så efter en stund på avd 7, kom det en kille från avd 52 som jag ligger på, och hämtade mig.
Jätte trevlig va han, och jag kände mig trygg.
Allt kändes så konstigt och omtumlande. Herregud jag sökte ju för att jag va sjuk och skulle få pencillin eller nåt så jag vart bra, men det slutade med att jag blev inskriven på psyk.
Men den här avd. är verkligen inte som man tror att psyk är, de flesta verkar till synes normala, och man vet inte alls varför som är här.

Jag är iaf inskriven som -Ätstörningspatient.

Jag har inte en aning om hur länge jag kommer bli här, men det blir nog ett tag eftersom jag fortfarande INTE anser att jag har en ätstörning. Pratade med överläkaren häromdagen, och han frågade om hur jag tyckte att jag såg ut. Fetast i världen såklart, svarade jag, han skrattade till lite och sa att jag måste vara ganska ensam om den åsikten, och ja, så kanske det är. Men som jag sa också, det är JAG som måste leva i den här kroppen, det är JAG som måste trivas i den här kroppen. Det spelar ingen roll att jag väger 50kg till mina 168 cm, jag ÄR fet, jag VET det!

Jag får piller 4 ggr om dagen som gör att ångesten inte blir så stor, men ska prata med läkaren och se om jag kan få ökad dos på dom, och dessutom sömnpillerna, jag har ju fortfarande mina propavan men känner att de inte räcker. Sover som en kratta!

Annars då, vad gör jag på dagarna. Första dagarna sov jag hela tiden, dygnet runt. 
Personalen väckte mig och gav mig mat och medicin, sen sov jag bara. Men nu sover jag antingen en stund på förmiddagen eller eftermiddagen, ibland både och, men det är sällan nu. Jag har så mycket mer ork i kroppen, dock inte helt som förut. Men kroppen fick väl helt enkelt nog och sa verkligen ifrån, men jag väntar fortfarande på penicillin, så jag kan bli frisk och åka hem. Men personalen ger mig inget. 

Känslorna går verkligen upp o ner, ena stunden kan jag sitta och gråta för att i nästa stund kuta omkring med glädjeskutt på avdelningen. Jag är faktiskt intagen på psyk :p haha... 

I måndags kom en som jag känner hit till avdelningen, vilket sammanträffande, nu vet jag inte om hon vill bli utlämnad här, men vi kan säga som så att vi har känt varandra hela livet och varit nära till och från. 
Och det känns så skönt att vi har varandra, dagarna går lite fortare och vi hitta på tok i mån av det vi orkar. En promenad om dagen till sjukhuset för att glo på folk får vi till iaf =) 

Det blir långt det här =) 
Men jag vill tacka dom som hittills har stöttat mig, framförallt, Johan, mamma o Ulf 
och givetvist min solstråle som jag lever för, Tindra!  All kärlek till er, även fast jag hatar Ulf en smula för att det är ju egentligen hans fel att jag är här :p

Så nu tar vi en dag i taget, en dag kommer jag inse att jag kanske är sjuk..
Den dagen kommer dom kunna hjälpa mig!