Värdelös...
Hela dagen idag har jag varit så otroligt glad och överlycklig, jag har inte vetat varför men jag har bara känt en sån himla livsgnista och allt har känts underbart! Och jag såg verkligen fram emot att hämta hem Skruttan efter skolan. Allt va underbart!
Tindra vart jätte glad när jag kom på dagis och det värmde verkligen i mitt mamma hjärta när hon kom springandes och gav mig världens bamse kram som hon inte ville släppa taget om.
Det va såå skönt att se henne igen, vi har ju inte träffats sen Torsdag morgon.
Men sen vet jag inte, jag vet inte vad jag gör för fel.
Men nåt är det iaf.
Efter dagis så skulle vi på kvantum o handla lite,
satt och pratade i bilen och jag lovade Tindra att hon fick välja precis vad hon ville,
i hela världen, vad vi skulle äta till middag. Hon kom med en massa olika förslag och va på strålandes humör.
När vi skulle ut ur bilen, började Tindra helt plötsligt att tramsa och lyssnade inte ett skit på vad jag sa.
Det började med en sån simpel grej att hon vägrade lämna tutten i bilen, löjligt kanske ni tycker,
men Tindra vet att hon bara får använda tutte när hon ska sova eller när vi åker bil.
Jag försöker alltid vara bestämd och hålla på det jag säger.
Men iaf, det ena tjaffset ledde till det andra och som vanligt lyssnar inte Tindra på mig.
Det slutade med att vi vände vid ingången och åkte hem.
Sen vi kom hem har jag i stort sett gråtit. Jag förstår inte vad jag gör för fel.
Jag känner mig verkligen som den mest värdelösa mamman i hela världen.
Jag har försökt att prata med Tindra såå många gånger, och verkligen frågat varför hon inte lyssnar på mig, och varför det alltid ska vara en massa trams.
Får bara till svar "Jag vet inte" och hon är ju dessutom snabb på att tillägga att pappa m/familj lyssnar hon på,
likaså hennes farmor o farfar. Och hos mormor får man göra som man vill.
Det känns verkligen som att Tindra avskyr mig, och vad jag än gör
så är det inte bra. Det duger inte. Jag förstår verkligen inte vad jag har gjort för fel.
Jag hamnade verkligen på botten, jag kan verkligen inte sluta gråta.
Men iofs, det kanske är bra att Tindra får se det? Att hon får se att jag kan också bli ledsen,
att jag inte tar allt. Men endå.. Ähh jag vet inte.
Jag har tappat allt, jag har tappat livsgnistan.
Om jag misslyckas som Mamma till den jag älskar mest i hela världen,
och skulle gå genom eld o vatten och till världens ende för.
Vad ska jag då lyckas med här i livet?
Jag har verkligen ingen lust till nåt längre...
Jag kommer stänga av tlf, jag orkar verkligen inte prata med nån, jag kan inte prata utan att börja gråta mer heller. Jag får dessutom se när jag är tillbaka här. Vet inte om jag vill fortsätta med bloggen.
Här kommer verkligen alla mina tankar o känslor ut, saker som jag inte kan prata om kommer ut här. Ja i stort sett allt, eller iaf mycket. Och vissa människor, behöver inte veta allt.
Men jag kommer nog även bli tokig om jag inte får ur mig saker... Det här är miitt ställe liksom, där jag kan få rensa huvudet och skriva av mig. Om allt o inget.
Jag kanske överreagerar, eller bara är löjlig..
Men såhär känner jag iaf
jag har läst en del om att föräldrar härbärgerar ilska och andra känslor åt sina barn och jag tror att det kan vara det det handlar om, du är den hon är absolut tryggast med och därför litar hon på att du kan "bära" hennes känslor åt henne på ett sätt ingen annan kan
så hon gör det förmodligen inte för att hon inte vill lyssna på just dig utan för att hon vet att du inte kommer lämna/sluta älska henne även om hon är grinig/trotsig/arg/etc
minns inte exakt var jag läste om det och google verkar inte vara på min sida med att hitta just det just nu, hittade det här som nämner det litegrann http://www.foraldrastod.se/barnsutveckling/affekter-232442
kram:)
Usch, den där känslan känner jag så väl igen! Och jag tror att av alla hemska känslor man kan ha så är den där den värsta, att känna sej som den värsta mamman. Finns de nå värre än ångesten när dom små liven (äntligen) somnat och man bara sitter där å tänker på allt man KUNDE gjort o allt man KUNDE sagt.. Usch.. Men tänk vad fantastiskt det är med barn ändå, hur illa man än beter sej så får man alltid en ny chans. På gott o ont. Dom vaknar på morgonen och då är det liksom ett streck över gårdagen och dom minns inte ens vad man menar när man vill prata om det som var igår. Det är faschinerande.. Sidney har haft mer än 2 månader av KONSTANT bråk & tjaffs VARJE dag FLERA ggr i timmen och de spelar ingen roll vad man hotar/varnar/mutar med så går det 2 sekunder åsså börjas de igen, men igår var det som en underbar dröm när jag kom o hämtade henne på dagis, hon vägrade ge mej en kram så ja tänkte yeahyeah, då kör vi igång igen då.. MEN sen kom hon o hon lyssnade å gjorde precis ALLT jag bad henne om, sen gick vi till bilen och allt var sådär perfekt som man inte ens kunde föreställa sig att de kunde va, och sen fortsatte det i hela 4 timmar till ända tills hon somnade. Jag är fortf helt stum!
Alltså, i det stora hela, precis som föregående talare skrev så tror jag mycket har o göra med att hon verkligen vet o KÄNNER att du alltid älskar henne, no matter what, och därför vågar bete sej som en riktig liten värsting i ditt sällskap. Hur sjuuukt jävla svårt de än är å tänka på det när de sätts igång me tjaffset så tänk på det, du och INGEN annan är den allra bästa mamman för just DIN fina Tindra! :)
Tack så jätte mycket, till er båda! =)
