KBT
Idag har jag vägning och KBT, har sån dö ångest över vägningen så det finns inte.
Jag vill verkligen inte.
KBT'n ser jag verkligen framemot, känner verkligen att jag behöver prata av mig, även fast jag får älta till dom runt omkring mig. Det är så mycket känslor i kroppen, det är så mycket så jag mår illa, jag skakar hela tiden och i huvudet är det ett enda stort kaos. Jag kan inte samla tankarna.
Jag fungerar inte, jag fungerar verkligen inte som människa.
Saknaden och ovissheten är nog värst och tankarna på hur Älskling har det och hur han mår.
Jag vill så gärna bara höra hans röst, höra hur han mår.
Jag saknar t.om alla små grejer som han gjorde som kunde göra mig galet irriterad, jag saknar allt med han. Jag saknar att kunna prata med han om allt, Johan är verkligen den som står mig närmast, han är den som har kommit mig närmast än vad någon annan någonsin har gjort, och nu känns det som att jag bara faller, utan att nån kan ta emot mig. Tryggheten som han gav mig, är borta. Jag står själv.
Jag vet att jag har så många runt omkring mig, men jag känner mig så ensam endå.
För det han gav mig, kan ingen annan ge mig mig. Inte i samma utsträckning som han.
Han gav mig sån trygghet, så om världen skulle rasa skulle vi stå kvar.
Jag saknar hans närhet så det gör ont i mig!
Jag vill verkligen inte.
KBT'n ser jag verkligen framemot, känner verkligen att jag behöver prata av mig, även fast jag får älta till dom runt omkring mig. Det är så mycket känslor i kroppen, det är så mycket så jag mår illa, jag skakar hela tiden och i huvudet är det ett enda stort kaos. Jag kan inte samla tankarna.
Jag fungerar inte, jag fungerar verkligen inte som människa.
Saknaden och ovissheten är nog värst och tankarna på hur Älskling har det och hur han mår.
Jag vill så gärna bara höra hans röst, höra hur han mår.
Jag saknar t.om alla små grejer som han gjorde som kunde göra mig galet irriterad, jag saknar allt med han. Jag saknar att kunna prata med han om allt, Johan är verkligen den som står mig närmast, han är den som har kommit mig närmast än vad någon annan någonsin har gjort, och nu känns det som att jag bara faller, utan att nån kan ta emot mig. Tryggheten som han gav mig, är borta. Jag står själv.
Jag vet att jag har så många runt omkring mig, men jag känner mig så ensam endå.
För det han gav mig, kan ingen annan ge mig mig. Inte i samma utsträckning som han.
Han gav mig sån trygghet, så om världen skulle rasa skulle vi stå kvar.
Jag saknar hans närhet så det gör ont i mig!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vad har hänt mellan dig o Johan då?
Postat av: Cicci
Det har inte hänt nåt mellan oss.. Men han kommer liksom vara borta ett tag
Trackback
