Ensamstående mammor
Jag har sett på flera bloggar och på Facebook folk som peppar ensamstående mammor och ensamstående mammor som klagar över att vara just ensamstående.
Folk lägger kommentarer som "Du gör ett bra jobb!", "Kämpa på!", "Du är så duktig!".
Jag blir så matt på såna. Jag har själv varit ensamsående sen Tindra va 9 månader.
Skulle nån säga så till mig så skulle jag höja på ögonbryna, vadå ett bra jobb?
Dessutom om man tycker att det är så jobbigt, varför skaffa barn då?
Visst man planerar inte att bli ensamstående, men risken finns alltid.
Och varför söka bekräftelse hos andra? Varför bli peppad av andra?
Det räcker väl med att man är en bra mamma till sitt barn?
Och att det enda som betyder nåt är att föräldren och barnet vet det.
Jag skulle vilja hylla dom som klarar av att leva i en familj.
Att man är två olika individer som ska uppfostra ett barn (eller flera) gemensamt.
Att den ena föräldren säger Nej, medans den andra säger Ja.
Att man måste hitta en gemensam grej i uppfostran för att den ena inte ska bli den "dumma".
Jag skulle inte klara av det.
Dessutom skulle jag aldrig vilja vara utan mina barnlediga helger (varannan helg),
helgerna där jag är bara jag, inte en mamma och utan ansvar.
Vill jag sova hela helgen, så gör jag det.
Vill jag vara full från fredag till söndag, då är jag det.
Kommer jag på att jag vill göra nåt sent på kvällen, då gör jag det.
Jag gör precis vad jag vill när jag vill.
Lever man i en familj kan man inte göra det.
Så jag tycker alla ensamstående mammor ska sluta gnälla och vara glad ist!
Sen finns det ensamma mammor som aldrig någonsin har barnfria helger minsann...;)
Nu är det så att alla ensamstående mammor inte har den chansen som du har, att vara en hel helg, göra vad man vill. jag kan vara glad om jag kan gå ut på krogen ibland eller sova ut men varannan helg finns inte på världskartan.
Så jag förstår verkligen dom som klagar för det är tugnt att aldrig kunna ta ledigt från att vara mamma.
Jag tycker inte att man räknas som "ensamstående mamma" om man har växelvis boende. Ensamstående är man om man fostrar sitt barn helt själv utan hjälp från den andre biologiska föräldern eller med hjälp av en styvpappa tex. Så du är inte ensamstående i mina ögon.
Jag och Tindra har bott själv i 4½ år, hon är hos sin pappa varannan helg. Jag o Johan är inte sambos, så jag anser inte att han är en så kallad "styvpappa". Det är jag som har hela ansvaret över Tindra, det är jag som går på bvc, vårdcentral, sjukhus, tandläkare etc etc. Så jag anser att jag är ensamstående med henne.
Men alla har väl olika syn på saker o ting.
