Fängelsefru
Nu är det bara 40 dagar tills han kommer hem :D Åhh som jag längtar!
Kan inte fatta att han har varit borta sen 24 Maj.
Ett halvår har han varit borta.
Tänk, ett halvt år. 6 månader.
Det är sjukt!
Det är sjukt att jag har klarat det!
Men jag har sett till att ha häcken full hela tiden, så jag har nåt att tänka på.
Dessutom har jag bara tänkt dag för dag! Jag har inte tänkt framåt.
Jobbigaste är kvällarna när ensamheten blir som värst,
men jag har underbara människor omkring mig.
Speciellt Henke har varit ett stort stöd i allt elände.
Men tänk, 40 dagar!
Herregud vad otroligt konstigt det kommer kännas!
Jag är ju van nu att leva utan Älskling, men att sakna han konstant!
Och hans samtal och brev gör mig världslycklig!
Då när han kommer hem kommer samtalen vara en del av vardagen,
att träffas kommer man se som en självklarhet.
Men jag vet att vi kommer uppskatta varandra så otroligt mycket mer,
vi kommer inte lägga energi på små tjaffs, för det är inte värt det.
Vi va ovänner några dagar innan dom tog han, men kvällen innan vart vi vänner.
Det sjukaste är att vi kände på oss båda två att det skulle hända nåt.
Vi pratade om det kvällen innan och blev sams och extra kärvänliga.
När telefonen ringde på morgon den 24 Maj visste jag vad det gällde, jag kände det på mig.
Hela dagen i skolan va som i en dimma, men jag kommer ihåg den som igår.
Jag började ringa runt för att få det bekräftat.
När alla samtal va ringda, ringde jag till mamma och bröt ihop.
Dom hade tagit min Älskling!
Jag fick en akut tid hos min psykolog dagen efter..
Jag hade dagligen kontakt med polis och tullen.
Det tog 2-3 veckor innan jag fick prata med Johan.
Jag har aldrig känt en sån lycka och lättnad i kroppen, jag fick veta några dagar innan att han skulle få ringa,
jag blev så glad så tullgubben som lyssnade på samtalet vårat började skratta.
Första gången jag fick träffa han va när han fortfarande va på häktet i Saltvik den 30 Juli.
Jag kunde inte sluta flina och ta på han, krama han, pussa han, känna hans närhet!
Jag kom på mig själv att inte lyssna på vad han sa för jag va så glad över att äntligen få träffa han!
17 september tog jag med mig Henke och vi åkte till Umeå, dit han kom på en anstalt.
Jag kunde inte sluta flina då heller! Det va underbart!
Men två timmar är alldeles för liten tid, det går så fort!
Bättre blev det 7 oktober då jag fick träffa han i 6 timmar!
Vi strosade runt på Umeås gator och va allmänt kära i varandra =)
21 Oktober hämtade jag hem han på 8 timmars permis!
Det va konstigt kan jag säga att ha han här hemma,
att gå på stan med Älskling! med resa och allt fick vi 15 underbara timmar med varanda! ♥
Sammanlagt sen Älskling åkte in har jag skrivit runt 65-70 brev.
Det har blivit ett sätt för mig att bearbeta allt, och Älskling har fått styrka ifrån dom.
Det va en vecka jag inte hade haft tid att skriva, och det fick jag minsann höra :p
Så det va bara att fortsätta skriva brev. Älskling har sparat varenda ett av breven!
Nu är det drygt en vecka kvar tills jag ska hämta hem han på 24 timmars permis!
Och det jag har saknat varje kväll sen dom tog han kommer jag få göra då,
sova med Älskling! Få somna i hans underbara famn och känna mig tryggast och mest älskad i hela vida världen...
inte för det angår mig men vad har han åkt in för?? all lycka åt er! kommer gå galant för er i framtiden. det är väl oftast när något händer som man inser vad den andra partnern är värd, man tar allt för givet.
syrrans man åkte in ett år i "finkan", han agerade målvakt. hade inget val än att välja åka in för om han angav dem skulle han typ bli mördad. sak samma, på den tiden han var inne hann min syrra få deras första barn. och han "missade" typ det första halv året. men vad deras relation växte. gifte sig för 1½ år sedan, bara som kurriosa. var på besök hos henne då de bode i gbg och han hade permiss den helgen. och ojj, vilken lycka som speglade sig i deras ögon. och lyckan spred sig som solskenet. var liet motigt att skjutsa tillbaka han till busshållsplasten för att han skulle kunna ta sig tillbaka till anstallten.
så all lycka till er!
Tack för din kommentar :)
Varför Johan sitter inne har jag valt att inte skriva ut här, men det är tre saker iaf.
