Jag är så himla ledsen hela tiden!
Tänk att jag skulle bli så fäst vid en katt, Fiona va verkligen en älskad familjemedlem.
Hon betydde så oerhört mycket för mig.
Jag tycker inte om att vara ensam, jag kan få en sån ångest.
Men Fiona fick mig verkligen att inte känna mig ensam, och som jag skrev tidigare, när jag mådde dåligt så kom hon alltid och gosade lite extra, hon lämande knappt min sida. Hon brukade lägga sig och burra upp sig mot min rygg eller vid knäveckena när jag sov, på morgon kom hon och gosade i mitt ansikte så jag skulle vakna.

Jag önskar verkligen att gårdagen va en hemsk dröm bara! Det känns så himla overkligt att hon är borta, föralltid!
Jag kommer aldrig mer mötas av henne när jag kommer hem på parkeringen, eller att hon står innanför ytterdörren och väntar på mig när jag kommer hem. Hon kommer inte stå vid balkongdörren och vänta på att hon ska bli utsläppt på morgonen. Jag kommer aldrig mer höra hennes plinga runt gården när jag är ute o röker.
Herregud jag fattar inte att det är sant, det känns så overkligt.
Nu ligger hon nergrävd i en kall jord och alldeles ensam. Det är så hemskt!

Jag kan verkligen inte sluta gråta, och jag tänker på henne hela tiden!
Berättade för Älskling igår också, och herregud vad jag grät.
Jag grät så mycket så han hörde vissa stunder inte vad jag sa.
Johan föreslog att vi kunde skaffa en ny katt, men jag vill inte ha en ny katt, jag vill ha Fiona.

Jag klarar inte av att ta bort matskålarna och kattlådan.
Det gör så ont i mig! Jag har en sån panik och ångest!
Jag gruvar mig för att berätta för Tindra imorgon när hon kommer hem från pappa sin,
Skruttan kommer verkligen bli skit ledsen!

Det känns så konstigt, i 2,5 år ca har hon funnits i mitt liv,
och de senaste halvåret har jag haft henne hemma.
Hon va verkligen älskad av alla, goare katt får man leta efter.
Det är så fruktansvärt tomt och ensamt utan henne!
Jag tycker att jag hör hennes plinga hela tiden.

Det här har verkligen tagit skit hårt på mig.
Jag kan inte sluta gråta ...