~ 14 Maj 2010 ~
Ja, då går vi tillbaka till den 14 Maj 2010 :)
Johan ville att vi skulle förlova oss tidigt, han började prata om det när vi nästan nyss hade blivit tillsammans.
Mitt svar varje gång va Nej.
Vi hade ett väldigt stormigt förhållande och det tog slut varannan vecka ungefär,
vi öste skit över varandra jämt och ständigt!
Vi bråkade, vi slogs, vi gjorde slut!
Det va alltid något!
Men efter ungefär två år lärde vi oss något nytt,
vi lärde oss att kommunicera! Vi pratade om saker och ting!
Så det kändes så himla bra och jag kände mig redo att ta ett till steg.
Jag funderade mer och mer på att det kanske va dags att förlova oss.
Jag visste ju endå att han ville.
Så jag bestämde mig!
Flera nätter låg jag och grubblade på när,var och hur jag skulle göra det.
Vad skulle jag säga? Hur skulle jag göra det? Vart skulle jag göra det?
Dessutom va jag tvungen att mäta hans finger i smyg.
Tänkte att det va lätt, han håller alltid om mig när han sover och det va med vänster arm, så det va bara att vänta ut att han skulle somna. Jag hade förberett ett snöre och en tuschpenna nedanför sängen.
Det jag inte tänkte på är att av nån anledning går Johan aldrig in i djupsömn föräns jag har somnat, det är helt omedvetet och han vet inte ens varför det är så.
Så snöret fick jag lägga ner, eftersom så fort jag rörde mig mumlade han och frågade vad jag gjorde.
Så jag fick komma på något annat.
Jag tröck min tumme mot hans finger och kom fram till att när tummen va pressad och som tjockast då hade jag måttet på hans finger.
Så va det ringarna då. Jag spanade runt ett tag innan jag hittade va jag ville ha.
Ville inte ha guld, då jag inte gillar det så mycket. Jag ville ha rätt breda ringar och att min skulle ha stenar.
Tillslut hittade jag ringarna. Detta va på onsdag och jag hade bestämt att det skulle hända på fredag.
Min ring fanns det flera av, men den Johan skulle ha fanns det bara en av. Det va visningsexet.
Det skulle ta en vecka ungefär att få den. Allt sprack! Tjejen såg nog det och frågade när jag skulle ha den och sa att jag skulle ha den till på fredag. Så hon va så snäll och tog fram visningsexet.
Och den passade! :D
Så kom fredagen, det va en barnledig helg, och jag va så jävla nervös!
Men jag hade planerat allt, in i minsta detalj allt jag skulle säga och vart vi skulle vara.
För att göra det lättare ville jag inte att han skulle se mig, så jag skulle göra det när han stog i duschen :p haha..
När jag kom hem till Johan började jag hinka i mig vin, jag va så nervös så jag höll på att skita på mig,
speciellt när han sa att han skulle hoppa in i duschen. När han gick in i duschen tog jag fram ringarna och förberedde mig. Jag gick in i badrummet och sa att jag ville prata med han, men att han inte under några som hellst omständigheter fick kolla fram bakom duschdraperiet.
Jag började mitt väl förberedda tal om allt, om oss, om alla omständigheter kring oss, hur vi hade tagit oss igenom allt och blivit starkare, min kärlek till han osv osv.
Efter typ 10 min pratande, så tog jag fram ringarna och sa att om han verkligen menade allt han har sagt om att han vill leva hela sitt liv med mig, och att om han menade att han älskade mig så mycket som han sa att han gjorde så kunde han titta.
Hans min när han tittade och såg ringarna samtidigt som jag frågade om han ville förlova sig, kommer jag aldrig glömma. Han sa Ja flera gånger samtidigt som han grät.
All min nervositet bara rann av mig och jag kände en obeskrivlig glädje!
Han tog på sig en handduk och vi gick ut till köket, jag trädde på hans ring på fingret! Och förstår ni lättnaden när ringen passade perfeket? :) Sen tog han min ring och trädde den på mitt finger.
Jag tror aldrig att jag har sett Johan med ett sånt leende under hela kvällen, och alla vi träffade visade han stolt upp ringen för :)
Tyvärr va det inte så många som delade våran glädje då!
Men huvudsaken vi va lyckliga!
Nu har vi varit tillsammans i 4 år.
Jag skulle inte kunna tänka mig att leva ett liv utan Johan.
Vägen har varit jävligt krokig och haft många och långa uppförsbackar.
Men vi har kämpat, jävlar vad vi har kämpat!
Men utan alla motgångar hade vi inte varit där vi är idag,
vi hade inte varit så starka som vi är idag,
vi hade inte varit så säkra på våran kärlek som vi är idag!
Dock tog det lång tid för oss att förstå hur älskad vi är av varandra.
Första gången jag verkligen förstog att Johan älskar mig va på hans rättegång,
när han gråtande frågade åklagaren om han fick krama mig och när han fick ett ja började han gråta ännu mer, jag flög upp ifrån stolen in i hans famn. Och den kärleken jag kände då är obeskrivlig.
Johan förstog hur mycket jag älskade han när han satt inne!
Jag har aldrig förstått hur folk kan vara tillsammans så länge,
mina förhållanden har varat i max 3 månader. Då har jag ledsnat och gjort slut.
Pappa brukade säga att jag bytte killar oftare än vad han bytte strumpor.
Jag frågade alltid andra hur man kan vara kär så länge,
och ha känslor för en annan människa så länge.
Hur det ens är möjligt?
Idag vet jag! Idag har jag svaret på det!
Jag älskar Johan mer än vad ord kan beskriva, ibland kan bara tanken på han ge mig fjärilar i magen,
Jag är så lycklig! Jag vet att vi är rätt, det kommer alltid att vara vi!
Och jag vet att han älskar mig lika mycket! Han skulle kunna plocka ner månen åt mig!
MEN! Jag skulle givetvist ljuga om jag sa att allt är rosenskimrande,
det är det inte, för vi är dom vi är. Men vi bråkar sällan nu. Men vad skulle ett förhållande vara utan tjaffs?
Johan är min pojkvän, min sambo, min bästa vän, mitt största stöd!
Jag skulle inte vilja leva utan han ♥
Kommentarer
Postat av: Jannice
Vilken fin förlovning! :)
Önskar er all lycka även i fortsättningen!
Svar:
Cissan
Postat av: Sandra
Gud så fint, blev helt tårögd när jag läste det här. :)
Jag & T förlovade oss 1 maj 2010 så det är ju bara några dagars skillnad. hihi
Svar:
Cissan
Trackback
