Vila i frid
Yeeey, nu har jag den nya datorn :D
Älskling hämtade ut den redan i fredags!
Den är såååå fin och sååå rosa!
Dessutom går det att göra nåt på den utan att det tar 100 år, bara att uppdatera bloggen går ju nu, vilket tog evigheter förut! Datorn är så tyst så ibland undrar jag om den ens är på :p haha..
Fick veta en så himla tråkig sak idag, som fick mig väldigt nere.
Han som jag hade som kontaktperson när jag låg inne på psyk har dött :(
Han va verkligen en av få människor som jag har haft respekt för och lyssnat på.
Jag tyckte om han lika mycket som jag hatade han, vi bråkade och kramades, vi grät och vi skrattade.
Han fick mig att känna mig trygg. Han fanns alltid där när jag behövde.
Han kunde få mig på bra humör när jag va nere.
Han brukade jaga mig med maten, jag minns så väl en gång när jag låg och låtsas sov för jag hoppades att dom skulle glömma bort mig när det va middag (vilket knappast skulle hända eftersom jag låg inne för anorexi), men han kom och drog upp mig ur sängen och ledde mig ut till matsalen. När han släppte taget om mig och tittade bort, såg jag min chans att fly. Så jag sprang! Han sprang efter med ett glas juice och ropade att jag kunde väl dricka det iaf. Men jag fortsatte springa och gömde mig i tvättstugan. Han hittade mig givetvist efter en stund.
Jag bråkade till mig att jag skulle få äta på rummet, eftersom jag vägrade äta bland andra människor.
När jag va klar stog han alltid utanför mitt rum och väntade, han kände alltid på mig mage så att jag hade ätit.
Han kollade igenom rummet så jag inte hade slängt maten, sen kollade han inne på toaletten så jag inte hade kräkts. Han brukade även göra razzior efter mina laxeringspiller. Men dom hittade han minsann aldrig :p
Dom dagar jag vägrade äta hotade han med sondmatning.
Jag fick inte gå ut och gå om jag inte åt, knappt ens gå ut och röka.
Han gjorde alltid iordning frukost till mig på sängen, på morgon när jag skulle få medicin så behövde jag inte ens öppna ögonen, jag gapade bara så han gav mig tabletterna och hällde i vatten. Jag är ju som bekant väldigt morgon trött :p
Han är en människa som jag aldrig någonsin kommer glömma,
han har satt spår i mig och kommer alltid vara speciell för mig!
Han betydde och betyder så mycket för mig i min sjukdom.
Vila i frid Bengt
Aldrig kommer jag glömma dig!
Kommentarer
Trackback
