Upp & Ner
Gud vad mina känslor har gått upp och ner idag.
Ena stunden är jag så arg, så arg när jag tänker på hur han har varit emot mig.
För att i nästa stund inse, att det kommer aldrig mer vara Vi.
Vi finns inte länge. Vi kommer aldrig mer skratta och flamsa som vi brukade göra.
Då kommer tårarna och alla tankar om alla de bra stunderna vi har haft.
Det kommer aldrig bli fler.
Det här är bland det svåraste jag har varit med om,
just pga att jag älskar honom. Kärleken va inte död.
Men vissa gånger ska man inte gå efter hjärtat, man ska lyssna på huvudet.
Vad som är bäst för mig, och vad som är bäst för Tindra.
Jag vill inte att hon ska växa upp och se/höra en massa bråk och tjaffs.
Det är för Tindra jag måste vara stark, det är för hennes skull jag måste kliva upp på morgon.
Trots att jag förmodligen kommer att vilja ligga kvar under täcket och fly från världen.
Jag mår så illa hela tiden, det känns som att jag kommer kräkas när som hellst.
Jag har absolut ingen matlust.
Kroppen min skakar pga saknaden efter honom, paniken över att veta att det aldrig kommer vara vi,
nervositeten över hur saker och ting kommer bli.
Och ovissheten över hur han tar det. Bryr han sig ens?
Tar han det med ett axelryck och går vidare?
Har han förträngt allt vi hade? Finns inte jag mer?
Planerar han att hitta en ny så fort som möjligt?
Jag har lovat mig själv att inför Tindra ska inte jag vara ledsen.
Men så förut när vi va ute så höll hon på att bada, jag satt och tittade på
och vi pratade och skojade.
När hon plötsligt frågar mig "Är du ledsen, Mamma?"
Nej lilla gumman fick hon som svar, sen badade hon glatt vidare.
Det är såå svårt att hålla fasaden uppe när allt går som vågor inne i kroppen.
Men jag ska göra det och jag ska klara det här.
Jag trodde verkligen på oss,
jag trodde verkligen att vi hade en framtid.
Och som jag längtade till våran turkiet resa,
då vi skulle förlova oss. Det skulle bara vara han och jag i en hel vecka.
Och att inom ett år skulle vi flytta ihop,
om 5 år skulle vi ha barn.
Vi hade planerat en framtid tillsammans,
en framtid som jag såg så himla mycket fram emot.
Men samtidigt, hur mycket ska man behöva utstå?
Och som sagt, det här är nog det tuffaste jag har varit med om.
Det är så mycket känslor inblande.
Det hade varit såå mycket lättare om det inte fanns nån kärlek kvar,
då hade det varit hej då, och inget mer.
Och på allt det här ska jag till sjukhuset
i morgon ang cellförändringarna.
Får inte jag en hjärtinfarkt eller iaf magsår innan det här är över,
så är det konstigt.
(Gud vad dålig bilden blev när jag mobilblogga,
förstår inte varför bilderna blir så himla stor nu)
Ena stunden är jag så arg, så arg när jag tänker på hur han har varit emot mig.
För att i nästa stund inse, att det kommer aldrig mer vara Vi.
Vi finns inte länge. Vi kommer aldrig mer skratta och flamsa som vi brukade göra.
Då kommer tårarna och alla tankar om alla de bra stunderna vi har haft.
Det kommer aldrig bli fler.
Det här är bland det svåraste jag har varit med om,
just pga att jag älskar honom. Kärleken va inte död.
Men vissa gånger ska man inte gå efter hjärtat, man ska lyssna på huvudet.
Vad som är bäst för mig, och vad som är bäst för Tindra.
Jag vill inte att hon ska växa upp och se/höra en massa bråk och tjaffs.
Det är för Tindra jag måste vara stark, det är för hennes skull jag måste kliva upp på morgon.
Trots att jag förmodligen kommer att vilja ligga kvar under täcket och fly från världen.
Jag mår så illa hela tiden, det känns som att jag kommer kräkas när som hellst.
Jag har absolut ingen matlust.
Kroppen min skakar pga saknaden efter honom, paniken över att veta att det aldrig kommer vara vi,
nervositeten över hur saker och ting kommer bli.
Och ovissheten över hur han tar det. Bryr han sig ens?
Tar han det med ett axelryck och går vidare?
Har han förträngt allt vi hade? Finns inte jag mer?
Planerar han att hitta en ny så fort som möjligt?
Jag har lovat mig själv att inför Tindra ska inte jag vara ledsen.
Men så förut när vi va ute så höll hon på att bada, jag satt och tittade på
och vi pratade och skojade.
När hon plötsligt frågar mig "Är du ledsen, Mamma?"
Nej lilla gumman fick hon som svar, sen badade hon glatt vidare.
Det är såå svårt att hålla fasaden uppe när allt går som vågor inne i kroppen.
Men jag ska göra det och jag ska klara det här.
Jag trodde verkligen på oss,
jag trodde verkligen att vi hade en framtid.
Och som jag längtade till våran turkiet resa,
då vi skulle förlova oss. Det skulle bara vara han och jag i en hel vecka.
Och att inom ett år skulle vi flytta ihop,
om 5 år skulle vi ha barn.
Vi hade planerat en framtid tillsammans,
en framtid som jag såg så himla mycket fram emot.
Men samtidigt, hur mycket ska man behöva utstå?
Och som sagt, det här är nog det tuffaste jag har varit med om.
Det är så mycket känslor inblande.
Det hade varit såå mycket lättare om det inte fanns nån kärlek kvar,
då hade det varit hej då, och inget mer.
Och på allt det här ska jag till sjukhuset
i morgon ang cellförändringarna.
Får inte jag en hjärtinfarkt eller iaf magsår innan det här är över,
så är det konstigt.
(Gud vad dålig bilden blev när jag mobilblogga,
förstår inte varför bilderna blir så himla stor nu)
Kommentarer
Postat av: johan
älskar dig så himla mycket,trodde att det skulle vara vi för alltid . men jag förstår att du inte orkar nåt mer
Trackback
