Att berätta för Tindra om Rondo är bland det svåraste jag någonsin har gjort!

Innan kände jag mig skit stark, jag kände att jag hade verkligen inga mer tårar att gråta, jag hade inte orken att vara ledsen nå mer. Så jag va på mamma innan skit mycket om att hon fick absolut inte börja gråta, jag t.om föreslog för henne att hon kunde gå ut med Milton medans jag berättade det.
Jag visste att det där skulle jag klara.

Så skulle jag berättade det.
Jag började givetvist tokgråta, och som jag kämpade för att Tindra inte skulle höra eller märka det då hon satt i mitt knä. Jag klarade inte av det, jag kunde inte berätta.
Så mamma fick göra det.
Tindra visste inte vart hon skulle ta vägen, om hon skulle skratta eller gråta.
Sen så kom tårarna, herregud så min lilla Älskling grät.
Och jag grät och grät och grät, Tindra grät, mamma grät.
Det fanns inget stopp på tårarna.
Men det vart en del skratt också åt alla tokigheter Rondo och Tindra har haft för sig.

Sen så letade vi fram lite bilder på Rondo som vi köpte ramar till som Tindra fick bestämma vart hon ville ha.
Usch vad jobbigt det va!
Hon pratar hela tiden om Rondo, och ibland blir det skratt och ibland gråt.

Jag har varit och är så psykiskt slut i huvudet, så i onsdags somnade jag vid 17 tiden och sov till 6 morgonen efter. Jag har tvärslockant på soffan varje dag efter praktiken och sovit till morgonen efter. Det är tur att mamma har varit här och tagit hand om allt.

Dessutom tar praktiken så psykiskt hårt på mig.

Jag är så trött och har så fruktansvärt ont i huvudet hela tiden.